Fan Ta Kärleken

1 -Fan Ta Chris Holmqwist-

Okej, wow. Han hade verkligen ändrats. Från den blyga lite nördiga gamern till en riktigt populär "sportfåne", som det nu så fint kallas. Tanken att det där en gång hade varit min pojkvän var så orimlig att den inte kändes verklig. Jag tror att han börjat gymma. Ja, hans kropp var mycket mer muskulös än innan.
Hans nya "vänner" hade verkligen förändrat honom.

Oh shit, han börjar vända sig. Fuck, fuck, fuck, måste bort härifrån innan han ser mig.

"Michelle?"

Fan då. Nu måste jag vända mig om. För jag kan ju inte direkt låtsas som att jag inte hört honom när jag redan stannat.

Jag vände mig om och kollade in i de kristall blå ögonen som jag fortfarande älskade.

"Åh, hej Chris!"
"Hej,"

Han brast upp i ett leende, de där smilgroparna alltså. Hans leende kan få mig knäsvag. Det blandat med hans vackra glittrande ögon är som en gudagåva, och då har vi inte ens nämnt resten av honom. Jag svär på mitt liv att han är en ängel. Hur fan kan en person vara så vacker?

"Hur är det med dig? Har inte sett dig på aslänge,"
fortsatte han. Hans röst var så mörk och stadig. Lät nästan som honung, jag smälter nästan när jag hör den. Fyfan för mina känslor. Kan de inte bara försvinna någon gång? Verkar ju tydligen som att hans har det.

"Åh, det är bra, hur är det med dig?"
Jag la på ett leende även fast mitt hjärta brast mer och mer desto längre jag såg på honom. Hans, mjuka, mörkbruna hår och den starka käken var pricken över i:et på ett redan perfekt i. Ugh han var så perfekt..

För varje sekund jag såg honom kom ett minne tillbaka och plågade mina tankar. Varje leende han gav mig fick mig endast att tänka på de gånger han gett mig det efter han sagt att han älskade mig.

Att tänka på alla minnen vi har och samtidigt låtsas som att allt är okej är nog det värsta jag någonsin kommer göra.

Mitt hjärta brister gång på gång av att bara vara i hans närvaro. Hur ska jag någonsin kunna gå vidare om dessa tankar ska plåga mig varje vaken sekund och sedan härja i mina drömmar?

Utan att jag märkt har han satt sin ena hand vilande på min axel.

"Michelle, är du okej?" hans röst är märkbart orolig och försiktig. Han kanske fortfarande bryr sig?

Jag kände en ensam tår leta sig ner för min kind. Långsamt och ostadigt nådde den min överläpp och jag kunde känna den salta smaken.

Jag kollade in i hans ögon. De var så vackert kristall-blå, det går inte ens att jämföra med något. Inget skulle kunna beskriva den makalösa färgen som befann sig i hans iris. Det var en gåva för honom men en förbannelse för mig.

"Jag trodde jag kunde men det går inte. Jag klarar inte av det här Chris," jag försökte vända mig om och springa iväg men hans hand som inte längre vilade utan nu tog tag om min axel vände tillbaka mig mot honom. Mot hans ögon, han gav en snabb blick ner mot mina läppar innan han snabbt tryckte sina läppar mot mina i en kraftfull och jag skulle beskriva det som känsloladdad kyss.

Det var iallafall det för mig.
Så känslosam att jag nästan föll ihop när hans läppar släppte mina.
När värmen från hans andetag inte längre kunde kännas på mitt ansikte var jag tom. Utan känslor, utan tankar. Utan ord. Om en bild säger mer än tusen ord säger en kyss mer än en miljon och varenda ett av de orden han sagt med sin kyss gjorde mig stum. Jag kunde inte prata, inte heller tänka. Det enda som fanns för mig var honom.

Mina känslor gick inte att gå miste om. Jag var fortfarande bedrövligt kär i honom. Fan för att mina känslor finns kvar. Fan för känslor. Fan att jag skulle träffa honom. Fan ta Chris Holmqwist.