Fan Ta Kärleken

11 - fan ta min hjärna

Det har kommit en ny kille. Ganska söt och så men, han är ingen Chris...

Fan också. Nu gör jag det igen, jämför alla jag kommer förbi med dig. Att du fortfarande är fast i min hjärna är helt otroligt.

Visst jag saknar dig men inte allt om dig.
Inte din hetlevrade sida som får psykbryt varannan minut av mikroskopiska saker.
Inte din egoistiska sida som inte bryr sig om någon utom dig själv. Inte ditt rum och inte din familj. Egentligen är det inte så mycket om dig jag faktiskt saknar. Jag saknar att känna mig hel. Saknar att ha någon. Bara någon i mitt liv.

Om min hjärna äntligen kunde ta och inse det mitt hjärta vetat hela tiden skulle hela mitt liv bli bra igen. Eller, det är iallafall vad jag skulle vilja tro. Hur stor är chansen att mina betyg skulle höjas av att få dig ut ur mitt liv? Inte så stor. Kommer mina vänner tycka att jag är mindre jobbig och störande? Tror inte de va.

Egentligen vad får jag ut av att du försvinner från mitt liv? Min själ kommer inte helas på något magiskt vis och jag kommer alltid och för evigt ha kvar våra minnen. Men jag vill ha mitt rum tillbaka. Jag vill ha tillbaka låtarna vi lyssnade på och jag vill ha tillbaka min favorit filt. För allt detta är saker du förstört för mig. Alla dessa saker har du präglat dig in i.

Jag önskar med hela mitt hjärta att du ska försvinna. Eller, kanske komma tillbaka. För hur mycket jag än försöker förneka det var du min första kärlek och kommer alltid vara den jag älskar. Det finns inget sätt att glömma dig, att glömma våra låtar eller få tillbaka min filt.
Men om du bara kunde komma tillbaka skulle jag inte behöva de sakerna, du skulle vara där och göra mig hel igen.

Fan ta alla mina tankar. Fan ta dig och att du är borta. Fan ta min kropp, mitt hjärta och fan ta min hjärna.