𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 𝟹 (HP-fanfic)🇸🇪

16.Slytherins ballerina

När Alicia Spinnet kom tillräckligt nära hoppade jag fram på kvastskaftet och tog tag i änden på det. Med en kvick rörelse gjorde jag en kullerbytta framåt och föll neråt så att kvastskaftet ställdes på sin spets. Av farten hissades jag upp igen när kvastskaftet snurrade hela vägen runt och satte mig snart på skaftet igen. Jag befann mig nu på andra sidan Spinnet och susade vidare mot målringarna. Hon hade passerat kvasten när den färdades med spetsen neråt och jag hade befunnit mig utom räckhåll för henne då jag hängt i skaftets spets under henne. Det gick ett sus genom publiken och Jordan verkade tappa målföret för ett kort ögonblick.
”Vad i hela friden var det där för en manöver?” gapade han och lät nästan lite irriterad.
Jag var förstås inte klar än, utan började snurra i kullerbyttor så att jag virvlade fram likt en upprätt bumerang.
Weasley verkade osäker på hur han skulle hantera min konstiga framfart och innan han hunnit tänka klart hade jag slängt klonken mot en målring precis intill honom.
Ett högt stön hördes från publiken blandat med skrik och applåder från Slytherins sida.
Ja! Mitt första mål!
Jag vände om och möttes av Warrington med en hand höjd och ett brett leende över hela ansiktet.
Jag höjde min hand och slog ihop den med hans.
”Inte illa, prinsessan!” ropade han efter mig då vi passerat varandra.
”Mål för Slytherin, av en helt omöjlig-flygande Devltree! Det står nu tjugo-noll till Slytherin”, ropade Jordan.
Resten av laget log brett mot mig, men allvaret var snabbt tillbaka när matchen fortsatte.
Klonken passades runt för ett ögonblick, innan Montague skickade klonken till mig igen. Jag fick tag i den och susade iväg mot Gryffindors målstolpar. Någon av tvillingarna skickade en dunkare mot mig, men jag tog på nytt tag i spetsen på kvastskaftet och svingade iväg i en vertikal bumerang-manöver. Med ena benet utsträckt och det andra lätt böjd såg jag förmodligen ut som någon sorts trapetskonstnär.
Efter min lilla spinn susade jag snabbt vidare mot målet. Den här gången valde jag att vända mig upp och ner innan jag kastade klonken allt vad jag orkade mot Weasleys fötter. Klonken sköts upp snett under honom och passerade med nöd och näppe genom ringen, men det gick.
En ny explosion av hurrarop och jubel blandade sig med utdragna stön från resten av åskådarna medan jag vände mig på rätt och flög ut mot planens mitt igen.
”Devltree!” vrålade Montague och Warrington med armarna uppsträckta, innan de klämde i med sången igen.
Klonken hamnade hos Gryffindor och Warrington gjorde några gester åt mig med handen, som jag direkt nappade på.
Katie Bell kom flygande med klonken under armen när Warrington siktade in sig på att flyga i möte. Med ett slag fick han klonken ur hennes grepp och den föll mot marken, men där, strax under Bell, fanns jag, redo att snappa åt mig den.
Jag tog ett fast grepp om klonken och tvärvände kvasten för att flyga mot Gryffindors mål igen. Warrington var strax bakom mig och tog position som understöd, ifall jag behövde det.
”Slytherins ballerina har klonken igen och sätter på nytt fart mot målen. Kom igen, Ron, hindra henne!”  
Jag ignorerade Jordans prat och såg stint på målringarna.
Weasley såg lika spänt på mig och försökte förbereda sig på vilken manöver jag kunde tänkas göra den här gången.
Jag hade bara sekunder på mig att välja taktik, men det räckte.
Kvickt fick jag upp fötterna på kvasten och sköt ifrån.
Med ett stort hopp lämnad jag kvasten under mig och spann ett varv i luften, innan jag skickade iväg klonken mot målet.
Den passerade Weasleys hand med en hårsmån och flög sedan genom målringen. Jag föll mot kvasten igen och fick tag i den med ena handen.
Jag utnyttjade farten och snurrade ett varv runt skaftet, hängande i en hand och satte mig på kvasten igen när jag kom runt till ovansidan av den.
Publiken skränade under mig när jag vände tillbaka mot mitten av planen igen. Resten av laget strålade mot mig och jag kände segeryran virvla till i kroppen, men jag fick inte tappa huvudet nu. Jag fick se till att vara skärpt tills vi hade segern klar för oss. Om Potter tog kvicken skulle vi ändå inte vinna som det var nu, även om vi nu ledde med fyrtio poäng mot noll.

Katie Bell fick tag i klonken och passade till Johnson. Jag var strax bakom dem medan killarna kom i möte, men de tog sig förbi.
Det slutade med tio poäng till Gryffindor.
Nåja, vi ledde med trettio poäng nu, så lite försprång hade vi fortfarande, men vi behövde öka det försprånget om vi ville vara på säkra sidan.

Montague fick klonken och passade till Warrington.
Warrington var på väg att passa tillbaka när Johnson kilade sig mellan dem och tog klonken.
Hon passade till Bell, men precis när Bell var på väg att passa tillbaka till Johnson skickade Goyle en dunkare mot henne som fick henne att tappa klonken.
Jag var snabbt där och fångade upp den.
Jag skulle just stiga till högre höjd när jag såg att Potter dök i samma stund som Draco sköt ner från skyn mot foten av Slytherins målstolpar.
Jag hade inte hunnit vända kvasten, utan satt nästan och höll andan medan de två sökarna utkämpade i en jämn kamp om att komma fram till kvicken först.
Draco hade nästan övertaget, men så kom de jämsides igen.
Jag tyckte mig skymta att Potter slöt fingrarna om kvicken precis när Dracos hand blev att skrapa till mot Potters.
Potter höjde precis sin arm i en segergest med kvicken i ett fast grepp när han träffades hårt i korsryggen av en dunkare.
Innan jag visste ordet av slogs han av kvasten och kom flygande mot mig. Jag hann bara spärra upp ögonen innan jag hade honom över mig och slogs själv av kvasten i kollisionen. Klonken föll till marken, precis som vi. Jag stönade till när luften slogs ur mig av Potters tyngd, innan vi av farten rullade vidare så att jag hamnade ovanpå honom.
Chockat så jag ner på honom där jag låg platt över honom.
Sekunden senare tog någon ett fast grepp om min arm och jag rycktes upp från marken.
Johnson kom springande och lutade sig över Potter.
”Hur gick det? Är du okej?” frågade hon ängsligt, medan jag kramades tätt intill Draco i ett fast grepp.
”Ja, det är klart att jag är”, svarade Potter och lät Johnson dra upp honom på fötter.
”Mår du bra?” frågade Draco oroligt medan han granskade mig.
Jag nickade snabbt.
Det var tydligen Crabbe som skickat dunkaren mot Potter, för madam Hooch flög fram till honom för att läxa upp honom.
”Nu räddade du allt Weasley, va?” sa Draco till Harry medan han skakade av ursinne.
Att Potter kraschat med mig verkade göra förlusten dubbelt så smärtsam för honom.
”Jag har aldrig sett en sämre vaktare, men så trillar han ju också jämt av pinn... gillade du mina verser, Potter?”
Potter verkade lyckas ignorera Draco och gick till sitt lag för att låta dem dela segeryran.
Draco lossade på greppet om mig och tog ett steg närmare Potter.
”Vi ville skriva ett par verser till! Men vi kunde inte hitta på några rim på tjock och ful, vi ville sjunga om hans mamma förstår ni...”
Johnson blängde på Draco och sa något mumlade till sina lagkamrater.
”... vi kunde inte passa in oduglig förlorare heller, om hans pappa alltså.”
Jag kände att jag stelnade till.
Ron kanske hade gått bort till omklädningsrummet, men hans två bröder stod ju kvar. Rons föräldrar var lika mycket deras föräldrar och jag såg när det gick upp för dem vad Draco pratade om.
”Strunta i det!” ropade Johnson och högg tag i armen på Fred.
Hon försökte lugna honom, men Draco verkade inte se faran komma, utan fortsatte att håna.
”Men du gillar familjen Weasley, eller hur, Potter? Du brukar ju vara hos dem på loven, va? Fattar inte hur du står ut med stanken, men när man vuxit upp utan uppfostran hos mugglare tycker man väl att till och med Weasleys kyffe luktar okej.”
Potter högg tag i George, medan det krävdes alla tre av lagets tjejer för att hålla tillbaka Fred.
Draco skrattade åt dem och madam Hooch var fortfarande upptagen med Crabbe.
Det här bådade inte gott, men jag var inte säker på om jag vågade ta tag i Draco och dra undan honom. Han var ursinnig för förlusten och för Potters närkontakt med mig, så han var ganska svårstoppad nu.
”Eller du kanske kommer ihåg hur det stank i din mammas hus, Potter, och Weasleys svinstia påminner dig om det.”
Där verkade det ha nått gränsen för Potter. Nu var det kört.
Potter släppte George och de rusade båda på Draco.
Jag skrek åt dem att sluta, några i Gryffindors lag skrek åt dem att sluta och madam Hooch blåste i visselpipan, men inget verkade dämpa slagen som haglade över Draco.
Jag var på vippen att utöva magi utan trollstav, men hann tänka mig för och drog fram trästaven som jag hade gömt i benskyddet.
”Impedimenta!” ropade jag högt för att täcka det faktum att jag inte använde staven egentligen.
Både Potter och George Weasley slogs undan av stopparbesvärjelsen som jag skickade över dem.
Madam Hooch var snabbt framme vid oss och verkade vara ursinnig.
”Vad håller ni på med?” skrek hon.
Jag slängde mig på knä vid Draco som låg hopkrupen med blodig näsa och jämrade sig.
”Jag har aldrig sett maken till uppförande, marsch tillbaka upp till slottet med er båda två och raka vägen till föreståndaren för ert elevhem!”
Utan ett ord gick Harry och George därifrån medan de fortfarande var andfådda och lätt svettiga efter slagsmålet.
Jag försökte se hur illa det var med Draco när madam Hooch lutade sig över oss för att göra det samma.
”Han måste till sjukhusflygeln. Nu med en gång”, sa hon kort.