𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 𝟹 (HP-fanfic)🇸🇪

36.Otrevlig vändning

Under vår skrivning i Trollkonsthistoria märkte jag att Potter långsamt verkade somna över sitt prov.
Jag såg honom bara i ögonvrån först, men kunde inte låta bli att snegla efter en stund.
Han verkade lida av någon sorts rysningar och snart bröt svetten fram i pannan på honom.
Till slut gled han långsamt åt sidan och var nära att hasa i golv, om inte professor Tofty hade fångat upp honom i sista stund.
Professor Tofty drog med sig Potter mot utgången och mumlade om att det var bäst om Potter gick till sjukhusflygeln, medan Potter protesterade.
Han verkade vara stressad över något.
Jag kunde förstås inte göra mycket annat än att fortsätta med mitt prov, men jag undrade om han kanske inte haft en syn igen där han anat sig till vad Voldemort höll på med.
Serverus hade pratat om det, så det kunde mycket väl vara något sådant i görningen.
Jag undrade om jag skulle nämna det för Serverus efter provet, för säkerhets skull.

När provet var färdigt gick jag först till elevhemmet för att lämna lite grejer, innan jag gick bort till Serverus’ kontor.
Han öppnade nästan direkt när jag knackade.
”Hej. Har du tid en stund?” undrade jag.
Han steg åt sidan och släppte in mig.
”Har det hänt något?” undrade han medan han stängde dörren efter mig.
”Inte direkt, men jag ville nämna en sak som hände under provet, ifall det har någon betydelse...”, började jag.
Serverus gjorde en gest mot sitt skrivbord och vi satte oss på varsin stol mittemot varandra, precis som vi brukade sitta.
”Låt höra...”

Jag berättade om hur Potter betett sig under skrivningen och Serverus höll med om att Potter mycket riktigt kunde ha haft en inblick i Voldemorts sinne igen.
Det följdes av ganska irriterade muttranden från Serverus om att Potter inte tagit sin ocklumeneringsträning på tillräckligt stort allvar. Sedan muttrade han även lite över att Potter inte kom direkt till honom med sådana problem, men konstaterade själv att det ändå inte var så konstigt att han inte ville det.

Efter en ganska lång stund övergick vi till att prata om mina examensprov. Serverus var ganska nyfiken på hur det gått för mig och jag fick så detaljrikt som möjligt återge alla proven.
Det var betydligt trevligare att prata om än Potter.
Serverus brydde sig nog mer om Potter än han ville ge sken av, men jag såg igenom fasaden.
Potter var trots allt lik sin mor också, även om han enligt Serverus var irriterande lik sin far.

Jag var precis på väg att prata om den kommande sommaren när Draco plötsligt störtade in i rummet.
”Professor Snape!” flämtade han, men hajade till när han såg mig.
”Förlåt... men professor Umbridge kräver att du genast kommer till hennes kontor”, tillade han sedan snabbt.
Serverus suckade djupt, vilket tydligt visade hans irritation och missnöje.
”Nåväl... Lika bra att få det överstökat”, muttrade han sedan och reste sig.
Draco vinkade åt mig att följa med när Serverus stegade ut genom dörren med manteln fladdrande efter sig.
Jag reste mig snabbt och vi sprang båda ikapp Serverus medan han med raska steg sökte sig till Umbridges kontor.
Draco sprang om Serverus när vi närmade oss och höll upp dörren för honom.
Jag steg in tätt bakom honom och kikade lite nyfiket runt i rummet förbi Serverus rygg.
Jag blev nästan genast kallsvettig av synen, men då allas blickar var riktade mot Serverus var det nog ingen som märkte det.
Crabbe höll Neville i ett strypgrepp, Milli stod och höll fast Granger mot väggen, Warrington såg ut att ha slagit till Weasley så att hans läpp blödde, Weasleys yngre syster stod och brottades med Bole och vid ett fönster stod Pansy med den blonda flickan från Ravenclaw som jag hade sett ofta med Potter och hans vänner. Lovegood var hennes namn, om jag inte misstog mig.
Potter själv satt i en stol vid skrivbordet och såg stressad ut.  
”Ni ville träffa mig, rektor Umbridge?” sa Serverus oberört.
”Å, professor Snape”, log Umbridge och reste sig från sitt skrivbord.
”Ja, jag skulle vilja ha en flaska veritaserum till, så fort som ni kan, är ni snäll.”
”Ni tog min sista flaska när ni skulle förhöra Potter. Ni kan väl inte ha använt alltihop? Jag sa ju till er att tre droppar skulle räcka?” sa Serverus kyligt.
Umbridge rodnade kraftigt.
”Ni kan säkert göra lite mer åt mig, eller hur?” sa hon med mycket inställsam röst, även om det hördes att hon var ursinnig.
”Visst kan jag det... Det tar en hel måncykel för det att mogna, så jag kan ha det färdigt åt er om ungefär en månad.”
”En månad? En månad? Men jag behöver det i kväll, Snape! Jag har just kommit på Potter med att kommunicera med en eller flera okända personer!”
”Jaså, verkligen? Nåja, det förvånar mig inte. Potter har aldrig visat nån större benägenhet att följa skolreglerna.”
Jag såg på Potter när han mötte Serverus’ blick.
Han försökte säga något...
Jag fick bilder av en märklig avdelning på Ministeriet och en man som jag inte kände igen. Voldemort var med och verkade tortera mannen på golvet. Bilderna var stressade och närmast obegripliga, men jag tror att mannen på golvet var Sirius Black.
Jag tror att jag förstod sammanhanget, så bara vi lämnade rummet skulle jag berätta för Serverus vad jag fått se.

”Jag vill förhöra honom!” nästan skrek Umbridge ilsket och skakade av ilska.
”Jag vill att ni förser mig med en dryck som tvingar honom att tala om sanningen!”
Jag såg på Umbridge igen.
”Jag har redan sagt er att jag inte har nåt mer veritaserum på lager. Såvida ni inte vill förgifta Potter – och jag försäkrar er att ni skulle ha min fullaste sympati om ni gjorde det – kan jag inte hjälpa er. Det enda problemet är att de flesta gifter verkar för fort för att ge offret tid att berätta sanningen”, sa Serverus med sin lika lugna och kyliga röst.
Jag undrade om Serverus sett Potters tankar, men det var lika bra att jag pratade med honom när jag fick en chans i alla fall.
”Jag sätter er på prövotid!” skrek Umbridge. ”Ni är avsiktligt ohjälpsam! Jag hade faktiskt väntat mig bättre från er, Lucius Malfoy talar alltid högst uppskattande om er! Ger er iväg från mitt kontor nu!”
Serverus gav henne en ironisk bugning, innan han vände sig om för att gå.
”Han har Tramptass! Han har Tramptass på stället där det finns gömt!” skrek plötsligt Potter.
Serverus stannade till bredvid mig.
”Tramptass? Vad är Tramptass för nåt? På stället där vad finns gömt? Vad menar han, Snape?” skrek Umbridge.
”Jag har ingen aning. Potter, när jag vill att du ska skrika en massa nonsens åt mig ska jag ge dig en babbelbrygd. Och Crabbe, lossa lite på greppet. Om Longbottom kvävs kommer det att innebära en massa tråkig pappersexercis och jag blir tyvärr tvungen att nämna det i dina referenser ifall du någonsin söker ett jobb.”
Serverus öppnade dörren för att gå när Umbridge vände sig till mig.
”Du stannar här, Devltree”, sa hon skarpt och jag hade inget annat val än att stå kvar när Serverus gick.
Jag hade ändå märkt att Serverus uppfattat Potters meddelande, så med lite tur skulle det ordna sig ändå.
Umbridge såg ursinnig ut och daskade sin trollstav i handen medan hon verkade tänka, innan hon mumlande började rabbla för sig själv.
”Nå, då så... Då så... jag har inget annat val... det här är mer än en fråga om skoldisciplin... det är en fråga om ministeriets säkerhet... ja... ja... Du tvingar mig, Potter, jag vill egentligen inte, men ibland helgar ändamålet medlen. Jag är säker på att ministern kommer att förstå att jag inte hade nåt val.”
Jag kände oron stiga medan jag lyssnade på henne.
”Cruciatusförbannelsen borde lossa din tunga”, sa hon till slut och riktade staven mot Potter.
Genast började Granger skrika i protest.
Först försökte hon få Umbridge att låta bli, men när inte det fungerade började hon gråtande berätta att de inte haft något val för att de följt Dumbeldores order. Att de byggt ett vapen som han bett dem att göra och att det var därför de försökt prata med någon i Umbridges kontor.
Jag såg igenom lögnen genom att iaktta de andra, men mina elevhemskamrater och Umbridge själv var för upptagna med att se på Granger för att märka det.
Det slutade med att Grangers lögn fick Umbridge att kräva att få se vapnet. Draco föreslog att någon ur Inkvisitorspatrullen skulle följa med, men Umbridge tyckte att ett sådant vapen inte var något för barn att se. Jag misstänkte att Grangers prat om att hon hoppades att någon skulle använda vapnet mot Umbridge själv hade kommit åt en öm punkt och att Umbridge oroade sig för att det faktiskt skulle hända.
Inte gjorde det saken bättre att Draco såg lite för ivrig ut när han försökte insistera på att någon borde följa med.
Till slut verkade Umbridge ha bestämt sig.
”Ni stannar här tills jag kommer tillbaka och ser till att ingen av de här kommer undan”, sa hon till Draco med en gest mot Lovegood, Neville och syskonen Weasley.
”Okej”, muttrade Draco besviket.
”Och ni två kan gå framför mig och visa vägen”, sa Umbridge och pekade från Granger till Potter med sin trollstav.
”Framåt marsch.”