𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 𝟹 (HP-fanfic)🇸🇪

9.Första lektionerna

Vi hade två lektioner under vår första dag innan det var dags för trolldryckskonst.
Jag såg fram emot det och gick med lätta steg ner till fängelsehålorna för att gå till Serverus klassrum.
Draco och jag satte oss bredvid varandra på den sida av klassrummet som Slytherins elever brukade sitta på.
Det dröjde inte länge innan Serverus svepte in i klassrummet och stängde dörren efter sig.
”Tyst i klassen”, sa han, vilket egentligen var helt onödigt då alla tystnat så snart dörren stängts.
”Innan vi börjar dagens lektion tycker jag att det kan vara lämpligt att påminna er om att ni ska avlägga ett viktigt examensprov i juni, då ni ska visa hur mycket ni har lärt er om att blanda till och använda trolldrycker. Trots att det otvivelaktigt finns en del efterblivna elever i den här klassen, förväntar jag mig att ni åtminstone klarar av ett ’Acceptabelt’ på ert GET-prov, om ni inte vill drabbas av min... onåd.”
Serverus fäste blicken på Neville, som såg ut att vilja sjunka genom golvet och försvinna.
”Efter det här året kommer förstås många av er att sluta era studier hos mig. Jag tar bara emot de allra bästa på mina FUTT-examenslektioner i trolldryckskonst, vilket innebär att några av oss helt säkert får säga adjö till varandra.”
Hans blick vandrade från mig, till Potter, så det var uppenbart vem han ville ha kvar och vem han förväntades ta adjö av.
”Men vi har ännu ett år framför oss innan vi kommer till detta lyckliga avskedsögonblick, så vare sig ni tänker försöka er på en FUTT-examen eller inte råder jag er alla att koncentrera era ansträngningar på att upprätthålla den höga godkännande-nivå jag förväntar mig av mina elever. Idag ska vi blanda ihop en dryck som ofta kommer upp i Grundexamen i Trolldryckskonst: fridsdrogen, en dryck som stillar ängslan och lindrar oro. Men jag varnar er: om ni är för slarviga med ingredienserna kan ni försätta den som dricker i en tung och ibland oåterkallelig sömn, så ni måste ge noga akt på vad ni gör... Ingredienserna och förfaringssättet...”
Han gjorde en gest med sin trollstav
”... står på svarta tavlan...”
Prydligt skriven text dök upp på den.
”... och ni hittar allt ni behöver...”
Han gjorde en ny gest med trollstaven och ett par dörrar slogs upp på ena sidan av klassrummet.
”... i förvaringsskåpet... Ni har en och en halv timme på er... Börja nu.”

Det var ett oerhört avancerat recept med exakta mått på ingredienser, exakta tidsbegränsningar och noggranna anvisningar på om man skulle röra moturs eller medurs i kitteln.
Jag kunde inte låta bli att le lite.
Vilken härlig utmaning. Men det var jag uppenbarligen ensam om att tycka. Ingen annan såg glad ut, även om inte alla var fullt så stressade som de som verkad vara mest nervösa.
Jag läste noga på tavlan för ett ögonblick innan jag började.
Sedan hämtade jag alla ingredienser som jag behövde.
Att läsa tavlan var lite av en strategi för att inte behöva trängas med alla som rusade till skåpet med en gång.
Månsten skulle användas och jag var nära att tappa koncentrationen på drycken när jag började fundera på dess egenskaper och var man hittade den.
Snabbt ruskade jag på huvudet och läste på tavlan igen, innan jag satte igång.

”En lätt silverånga bör nu stiga upp från er dryck”, sa Serverus högt när vi hade tio minuter kvar på oss.
Min dryck gav en mycket fin silverånga ifrån sig och jag log nöjt.
En hand lades för ett ögonblick på min axel i en varm tryckning, innan Serverus gick förbi mig för att gå bort till Potter.
Jag log igen och sneglade på Draco.
Även hans dryck såg ut att vara rätt, även om ångorna från hans var en knapp antydbar aning mörkare.
Han hade högst antagligen lagt i en gnutta nysrotssaft för lite.
Serverus klagade högt på Potters bryggd som spydde ur sig stora mängder mörkgrå ånga och frågade om han kunde läsa, innan han bad Potter att läsa tredje raden på tavlan högt.
Potter hade glömt nysrotssaften helt.
Serverus trollade bort Potters bryggd och bad alla andra att lämna en flaska av sin brygd på katedern.
Det var lite onödigt hårt tyckte jag, med tanke på att det fanns brygder som såg betydligt värre ut än Potters.
Vi fick läxa i att fylla ett tre decimeters långt pergament om månstenens egenskaper och dess användningar vid trolldrycksframställning tills på torsdag.
Jag fyllde snabbt en flaska, skrev noga på etiketten och gick fram till katedern med den.
Serverus log lite mot mig när jag ställde ner flaskan och jag log lite tillbaka, men det var det nog ingen som märkte.
Potter såg nedslagen ut när jag passerade honom och jag kunde inte låta bli att tycka synd om honom.
En liten explosion hörde sedan från Goyles plats.
När han hällde upp sin brygd exploderade alltihop och han fick eld i sina kläder.
Jag tog kvickt fram min falska trollstav och släckte elden åt honom med en gest.
I hemlighet gjorde jag en annan gest med vänstra handen, som förstås var den som i själva verket släckte elden.
”Tack”, sa Goyle och försökte försiktigt hälla upp drycken i en ny flaska.
Jag skakade lite lätt på huvudet åt honom, innan jag började städa undan på min plats.

Snart var vi på väg till lunchen med våra tunga skolväskor.
Vi hade redan fått en hel del läxor, men jag kände inte att det bekom mig. Kanske för att jag ansåg att läxan i trolldryckskonst bara skulle bli rolig att göra och resten skulle nog inte bli allt för krävande heller.

Till slut kom vår första lektion i försvar mot svartkonster och jag kände mig för första gången tveksam inför en lektion. Jag hade ingen aning om vad Umbridge hade planerat för våra lektioner, men knappast något bra.

Umbridge påminde om något runt, fluffigt och mycket otrevligt när hon satt vid katedern. De perfekta lockarna pryddes med en stor svart sammetsrosett och hon log det breda otäcka leendet som verkade vara permanent klistrat över hennes ansikte.
Utan ett ord gick vi in och satte oss vid bänkarna.
”God dag!” sa hon så snart vi satt på våra platser.
Några få mumlade till svar.
Hon skakade på huvudet och såg bekymrad ut.
”Oj, oj, oj. Det där duger inte, eller hur? Vill ni vara så snälla och svara ’God dag, professor Umbridge’. En gång till, tack. God dag, kära elever!”
”God dag, professor Umbridge”, mässade vi tillbaka.
”Så där ja. Det var väl inte så svårt? Bort med trollstavarna och fram med fjäderpennorna, tack.”
Folk utväxlade blickar när hon bad oss sätta undan trollstavarna, men lydde utan att säga något.
Hon tog sedan fram sin korta trollstav och gav den svarta tavlan en knackning. ’Försvar mot svartkonster. En återgång till grundprinciperna’ stod det plötsligt skrivet på tavlan.
”Er undervisning i det här ämnet har ju varit ganska splittrat och ofullständigt. Det ständiga bytet av lärare, av vilka många inte verkar ha följt nån av ministeriet godkänd studiekurs, har tyvärr resulterat i att ni ligger långt under den standard ni förväntas ha under ert GET-år. Jag kan emellertid glädja er med att de här problemen nu ska åtgärdas. I år kommer vi att följa en omsorgsfullt strukturerad, teoriinriktad och av ministern godkänd kurs i försvar mot svartkonster.”

Därefter var det mera text, en massa anteckningar och om någon hade mage att protestera blev de genast tystade av en obehagligt leende Umbridge som verkade ha svar på precis allt någon sa, oavsett vad deras protester innebar.
Ingen mer än Potter fick straffkommendering, men det kändes illa nog. Bara för att han protesterat mot undervisningens brister, som för den delen var sanning enligt mig.
Umbridges förvar till det hela var att ingen skulle komma på tanken att anfalla barn, vilket var idiotiskt.
Vi var kanske barn nu, men vi skulle faktiskt bli vuxna en vacker dag och även om hon vägrade tro på Voldemort så fanns faktiskt chansen att nya galningar dök upp. Det var inte alls säkert att vi skulle kunna försvara oss om vi bara kände till teorin och möjligheten att vi en dag skulle bli tvungna att försvara oss var mycket verklig.
Teori i all ära, men försvar mot svartkonster var ett praktiskt ämne enligt min mening. Man var tvungen att tänka snabbt och kunna sina formler för att klara av försvara sig ordentligt och sådant lärde man sig med övning. Inte genom att skriva anteckningar och läsa i böcker.
Ändå valde jag att vara tyst.
Det var uppenbart att hon inte skulle lyssna oavsett vem som sa något och avsett vad man sa.
Dessutom var jag nu ganska säker på att min roll det här skolåret skulle vara att underminera henne.
Jag skulle göra precis som hon ville och vara en mönsterelev i hennes ögon, för att lättare kunna motarbeta henne bakom hennes rygg.