𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 𝟹 (HP-fanfic)🇸🇪

30.Katastrofens faktum

Pansy nästan småsprang före oss i uppenbar iver att få komma till Umbridges kontor så snabbt som möjligt.
Jag gick med långa kliv bredvid Draco och hörde Crabbes och Goyles dova steg bakom oss.
Snart gick vi raskt in genom dörren till Umbridges rosa kontor och fann Umbridge stående framför sin kateder tillsammans med en flicka från Ravenclaw.
Umbridge sken upp så snart vi steg in i rummet.
”Så bra att ni kunde komma. Det har uppstått en situation av största allvar. Marietta Edgecombe här har just informerat mig om en mycket olovlig aktivitet bland eleverna. De har samlats i ett hemligt rum på sjunde våningen och övat trollkonster!”
Likt en våg av is sköljde förskräckelsen genom mig.
”Vi ska omedelbart sätta stopp för detta och för det behöver jag mina mest pålitliga elever”, fortsatte Umbridge och gav oss ett strålande leende.
Draco och de andra sträckte lite stolt på sig och jag rätade på ryggen i hopp om att min chock inte lyste igenom min lugna fasad.
”Vi ska ta det försiktigt, för risken finns att de blir varnade eller kanske rent av håller på att avluta sin aktivitet just nu, så vi sprider ut oss och försöker att fånga in dem. Följ mig.”
Umbridge bad Marietta att stanna på kontoret innan hon tågade ut med oss i led efter sig.
Jag tänkte febrilt medan jag gick med Draco framför mig.
Om de blev varnade – vilken väg skulle de då ta som flyktväg?
Om jag hade chansen var jag tvungen att försöka anmäla mig frivilligt att ta just den vägen. Med lite tur skulle jag kunna hjälpa så många som möjligt av dem.

När vi kom till femte våningen stannade Umbridge och såg på oss.
”Sprid er, barn och informera mig så fort ni lyckas få tag i någon.”
”Jag kan ta den dolda gången mellan våning sex och våning sju”, sa jag kvickt och stegade iväg.
”Mycket bra initiativ, fröken Devltree!” ropade Umbridge förtjust efter mig.
Jag hörde de andra dela upp resten av korridorerna och trapporna mellan sig innan jag försvann runt ett hörn.
Jag började småspringa så snart jag var utom synhåll.
Den hemliga gången mellan våningarna sex och sju var snabbaste vägen till en rad toaletter där jag misstänkte att många av dem skulle söka skydd.
Jag var tvungen att hinna dit innan de i panik sprang raka spåret dit och blev fast. Stod de andfådda inne på toaletten skulle de bli inplockade för förhör, det var jag säker på. Jag skulle bli tvungen att styra om dem till en skrubb i närheten som jag kände till. Låste jag dörren efter dem skulle de vara säkra där en bra stund. Jag hade trots allt lärt mig en låsformel som gjorde att dörren bara gick att öppna från ett håll och inte från det andra, så det skulle hålla dem trygga.

Medan jag sprang tog jag fram min trollstav, ifall jag skulle bli tvungen att trolla.
Plötsligt hörde jag springande steg komma ner för korridoren som jag var på väg mot.
Jag kände direkt igen första personen som kom störtande i spetsen för en liten grupp elever.
”Neville!” väste jag så högt jag vågade.
Neville bromsade in och fick syn på mig.
”Här!” väste jag och tog ledningen mot skrubben.
”Är du inte klok!? Hon är ju Malfoys flickvän!” väste en kille från Hufflepuff.
”Jag litar på henne”, svarade Neville kort och följde efter mig.
De andra eleverna tvekade för ett ögonblick, innan de hakade på.
Snart var jag framme vid dörren i fråga och fick upp den.
”In hit. Jag förtrollar dörren så att den bara kan öppnas inifrån, så ni är säkra här”, sa jag och vinkade in dem i skrubben.
”Se till att vänta minst en halvtimme. Okej?”
Neville viftade in de andra eleverna i skrubben innan han vände sig till mig.
”Tack, Devi. Jag är visst skyldig dig en till tjänst.”
”Äsch. Göm er nu bara”, sa jag kort.
Neville log innan han gick in till de andra.
De stängde dörren efter sig och jag gick vidare.
Gruppen med elever som Neville haft med sig var tydligen de enda som tagit den vägen. Jag stötte inte på några fler och tur var väl det. Jag hade nog varit tvungen att förhäxa dem för att få dem att följa med mig, för utan Neville var det nog inget som hade kunnat övertyga dem om att jag var på deras sida.

Efter att ha vandrat runt lite i korridorerna stötte jag på Draco i sällskap med Crabbe och Goyle.
Draco log med hela ansiktet och såg mycket nöjd ut.
”Fick du tag i någon?” undrade han.
Jag skakade på huvudet.
”Jag såg några på håll, men de smet iväg... Väldigt irriterande, men vi gav dem väl en omskakning om inte annat”, svarade jag.
”Det är lugnt. Jag fick fast Potter med en benlåsningsbesvärjelse. Umbridge tog med honom raka spåret upp till rektorns torn, så det är väl huvudsaken att vi fick tag i deras ledare”, sa Draco och sträckte stolt på sig.
Jag lyckades le.
Synd att Potter åkte fast, men om de inte fick tag i någon annan så var det i alla fall något.
Potter skulle inte avslöja något, så det var tur att de inte fått tag i någon annan och jag hade i alla fall lyckats gömma en stor hop elever i skrubben med Neville.

Umbridge hade bett oss att vänta på henne i hennes kontor tills hon var klar med sitt besök i rektorstornet, så vi sökte oss dit.
Marietta Edgecombe var inte där, så hon hade säkert fått följa med Umbridge som vittne.

Draco satte sig i en fåtölj och vinkade åt mig att komma dit.
Jag satte mig på armstöder med hans arm om midjan.
Pansy såg lite småsur ut när hon satte sig på en stol på andra sidan rummet. Crabbe och Goyle verkade inte veta vad de skulle göra, så de blev stående strax innanför dörren.
Tiden passerade mycket långsamt och jag lät blicken vandra över de kusligt många tallrikarna på väggarna med kattmotiv. Storögda, fluffiga kattungar som tumlade runt och stirrade på oss medan de ibland jamade ynkligt. Jag undrade vad Umbridge fick ut av dem egentligen. Visst var väl kattungar söta, men det fanns väl en gräns på hur många man ville ha på väggarna. Det var helt enkelt alldeles för många. Tio hade varit mer än nog, men jag misstänkte att det var minst sjuttio tallrikar på väggarna i rummet.
Kanske mer.
Äckel-gulligt kunde man kanske kalla det, om det fanns ett sådant uttryck. Precis som rosa kunde vara fint i lagom mängd så var kattungar söta i lagom mängd. Umbridge hade gått så långt över styr som hon bara kunde med både rosa och kattungar.

Plötsligt hördes marscherande steg som närmade sig och bara sekunder senare kom Umbridge in i rummet med vild uppsyn.
Draco reste sig hastigt, precis som jag.
”Vad står på? Fick ni fast fler elever?” undrade Pansy ivrigt när hon studsade upp från sin stol.
Umbridge ställde sig bakom katedern med viktig uppsyn.
”Det gick inte som planerat. Det var tydligen Dumbledore som legat bakom den olagliga gruppen och deras lektioner. Han erkände! Vi skulle ta honom till Azkaban för sitt uppenbara svek mot Ministeriet, men den hala ålen slank ur vårt grepp!”
”Vad hände?” undrade Pansy.
”Det spelar igen roll... I vilket fall som helst så är Dumbledore avsatt som rektor för Hogwarts och som Överinkvisitor så har nu den rollen fallit på mig”, sa hon med höjt huvud.
”Så ni är vår nye rektor? Det är verkligen strålande nyheter.”
Jag fick lust att nypa Draco i sidan, men höll mig.
Givetvis skulle han smöra, men jag fick verkligen se till att hålla mig på god fot med Umbridge nu.
Umbridge sträckte lite till på sig och såg omåttligt nöjd ut.
”Ja. Det är hög tid för en ny era här på skolan. Nu är det slut på trams och veka regler... Och min första ändring på skolans regler blir att installera en grupp elever som har högsta ansvar för ordningen här på skolan. En grupp som står över de andra prefekterna och som lyder direkt under mig.”
Umbridges ögon glittrade på ett obehagligt sätt.
”Ni, kära elever, ska bli min Inkvisitorpatrull! Allt ni ser som verkar misstänkt ska ni rapportera direkt till mig och ni har befogenhet att dra av poäng även från prefekter.”
Hon slog ut med händerna mot oss och strålade.
Hon skyndade sig sedan att göra märken åt oss som vi skulle bära på kläderna.
Även jag fick ett silver I att bära på bröstet, precis som prefekterna.
”Jag ska genast göra anslag över hela skolan så att alla ser att vi har en ny ordning här på Hogwarts. Men det börjar bli sen nu. Marsch i säng, barn och gör mig stolt i morgon.”