The Hybrid

1.6 lova att kämpa

~ Skyler ~

Fan inte Denice, hur kan hon göra så den lilla jävla h... Hann jag bara att tänka innan Stiles sprang in till vardagsrummet och avbröt mina tankar.

- Så Skyler, jag har ringt din bror och han säger att han redan är på väg eftersom att Jade och Denice blev attackerade av Peter Hale och han släppte Jade men behöll kvar Denice för att kunna hitta dig! Halv skrek Stiles och var halv andfådd för att han sagt allting så snabbt och tog inga pauser emellan orden.

Jag var lugn för att jag visste att jag alltid var problemet till allt som nu hände, och varför, jo för att jag är den jävla Hybriden alla letar efter, för att jag är starkaste av alla oss fyra Hybrider som fanns i världen efter Jade. 

- Då förklarar det en hel del. Suckade jag fram och pekade ut genom fönstret på Denice och Peter som var på väg hit åt.

- Fan ni två måste gömma er, ta Trevor med dig och gå ner till källaren, gå inte ut förrän jag hämtar er eller säger till dig att komma ut. Sa Stiles och höll sina händer om mina kinder och kollade mig rakt i ögonen och sen kramade han mig och vände sig om och hjälpte mig att ta ner Trevor för trapporna ner till källaren.

- Tack Stiles, säg till när vi kan komma ut, du måste lova eller när något går snett. Sa jag och la ner Trevor på golvet medan jag kollade på Stiles.

- Jag lovar Skyler. Sa han och tog sin hand mjukt över min vänstra kind och gick sen upp igen.

Jag kollade på Trevor och hjälpte honom att sätta sig upp ordentligt.

- Ahhh, försiktig snälla, jag har ont. Halv skrek han och höll sig för revbenet.

- Förlåt men vad är det du hade inte så ont innan. Sa jag och kollade förvånat på honom.

- Nää det är inget gumman, förlåt det var mitt fel glöm det bara. Sa han och smekte min kind och kysste mig.

Jag visste att det var något mer så jag bakade ifrån honom och kollade honom i ögonen och sen på hans tröja som var blodig och drar upp den och ser ett bit märke.

- Trevor vad har hänt? Frågade jag orolig. 

- Jag sa ju det, det är verkligen inget älskling. Svarade han och drog ner tröjan snabbt men jag stoppade honom.

- Vem bett dig! Halv skrek jag irriterad och kollade på Trevor.

- Okej, det var Ethan som bett mig, tvillingen. Svarade han nervöst och såg lite rädd ut.

- Varför sa du inget innan, du kan dö för att du är en vampyr och han är en... Varulv's Alpha. Betet dödar dig Trevor, varför sa du inget? Frågade jag med gråten röst och kollade på honom och sedan på såret. 

- Jag vet men det är inget vi kan göra åt det älskling. Svarade han och la hans händer på båda kinderna och pressade hans läppar mot mina.

Vi gick isär och kollade på varandra tills han avbröt tystnaden.

- Jag lovar ifall allt slutar här för mig så kommer jag alltid att älska dig, du var den första jag verkligen blev kär i och med dig var det den första gången. Sa han och kramade mig.

- Nej! Säg inte så, det kommer inte att sluta här för dig, jag lovar att komma på ett sätt att rädda dig, jag lovar dig älskling. Sa jag snabbt samtidigt som jag grät och snyftade.

- Okej älskling men inget där du måste offra dig eller någon annan. Sa han och pussade mig på pannan.

- Okej, lova det. Sa han bestämt och lyfte upp min haka för att jag kollat på hans ben och var rädd att jag kanske inte kunde lova det.

- Okej, jag lovar, men då måste du lova att kämpa nu med mig. Sa jag med andfådd röst av allt gråtande.

- Lovar. Sa han och torkade bort mina tårar och kysste mig.

Jag älskar verkligen Trevor och skulle kunna göra vad som helst för honom men så länge jag inte skadar honom så är jag lycklig. Jag älskar honom.

- I love you. Sa han mellan kyssen.

Jag log av vad han sa och tog mina händer runt hans nacke och pressade våra läppar ännu tajtare.

- I love you too Fox. Sa jag och drog ifrån kyssen och kollade honom rakt in i ögonen, dem ögonen jag föll tydligen för och jag skulle kunna kolla på dem i resten av mitt liv.

Han satt och bara kollade på mig tills Jag kramade honom och släppte inte tagen. Han klappade mitt huvud och kramade sen mig. Nu låg vi bara där och myste och inget skulle ta vår tid eller sabba det för oss nu.