Samanthas regler (tfc)

Kapitel 4

Taxin kör in på uppfarten till ett stort vitt hus.

Jaha. Det är här vi ska bo.

Jag, mina överdrivet glada föräldrar, min korkade storebror, min fåniga lillasyster Lisa, min skumma hund och min jobbiga tvillingsyster Hanna.

Åh visst ja, jag har glömt att berätta om min tvillingsyster. Jag antar att hon inte är så mycket att skryta om.

Utseendemässigt är vi identiska, men på insidan är vi raka motsattsen.

Hon är så otroligt ironisk och sarkastisk och glädjer sig på att få mig att verka dum. Hon lurar mig och skrattar sedan som en dåre åt min dumhet.

"Är det här vi ska bo?" Frågar jag när vi har klivit ur taxin.

"Nä vi åkte bara hit för att titta på husen. Det är så trevligt med husskådning." Säger Hanna till svar.

"Verkligen?" Frågar jag en aning förvånat.

"Nä, såklart vi ska bo här dummer." Säger Hanna sedan.

Åh, jag hatar när hon gör så.

Jag himlar med ögonen och går vidare. Mamma kommer och låser upp dörren till det stora vita huset och vi hjälps åt att bära in lådorna.

"Sam, kan du ta upp ett plåster från förstahjälpen-lådan som ligger i ytterfacket på den svarta väskan?" Frågar sedan mamma.

"Öh vusst. Vad har hänt?" Undrar jag.

"Leo snubblade och behöver ett plåster." Svarar mamma lote smått srressad.

"Vad snubblade han på?" Frågar jag snabbt.

"Hunden."

"Typiskt han." Säger plötsligt Hanna.

----

Nu har det gått några timmar och vi har packat upp allting och valt våra rum osv. Mitt och Hannas rum är typ lika stora och ligger bredvid varandra. Om jag hade fått valt hade hennes rum kunnat vara i Alaska. Bara inte bredvid mitt rum..

Jag kastar blicken över mitt rum. Wow, det är verkligen stort. Jag har ett stort fönster till höger om den stora spegeln och till vänster om min Tfc affisch. Jag snegler ut genom fönstret och ser plötsligt något som får mog att tappa mackan jag håller i. Kan de stämma?

Såg jag precis Omar Rudberg gå in i grannhuset efter att ha häntat posten?

Jag märker att jag sitter på golvet och skriker. Hanna sticker in sitt huvud i mitt rum och tittar förundrat på mig som håller på att dö.

"Men håll käften." Säger Hanna trevligt.

"O-Omar Rudberg är vår granne!!" Skriker jag som om jag inte hade hört henne.

"Kan du tänka hur lite jag bryr mig?" Säger Hanna sen och går ut.

----

Så, detta var fjärde kapitlet. Vad tyc