Förlåt och tack för allt...

Sorg och mer sorg

Sorg och mer sorg. Lättar aldrig dimman som gör så man inte kan tänka. Kommer inte ljuset till baka någon gång så man kan se igen.  Hur kan jag ens leva fortfarande. Jag har alltid undrat men aldrig villjat få reda på. Hur klara jag mig innan du kom? Vad häde? Exakt när rycktes du bort från mitt liv? Varför försvann du? Var det ödet? Var allt förutbestämt? Att jag bara skulle ha dig som lån ett tag. Var ditt uppdrag att hjälp mig genom livet? Eller som jag alltid sa: Min lilla prins som en dag ska bli kung. Är du kung nu? Är himlen ditt rike? Så många frågor går jag och bär på. Men ändå finns det så lite svar. Ja i mitt tillfäle finns inga svar alls. Kan du försvunit från din kropp när jag kände mig utråkad,  hade ett starkt behov att springa. Springa där ifrån. Springa ifrån skolan och från hon jobbiga tjejen. Bara få springa hem fortare än bena bar mig.  Allt jag lovat allt jag önskat. Bara på någa  sekunder var allt borta. Mitt ljus, Min syn, min hörsel, allt mitt hopp. Ja allt bara försvann på några sekunder. Alla löften jag bröt. Alla löften. Jag avsluta med att bryta löftena. Hur kunde jag. Jag skulle gjort allt för att ha dig här igen. För många andra var du bara en söt lite överviktig katt. Men jag såg allt annat.  Jag såg ditt sken. Jag såg dig som en hjälte. En sötnos på högsta grad. En gullunge  och en ståtlig  prins. Min älskade och det sklle du hela mitt liv. Min bror, min son, mitt allt. Min katt!! Ja detta handlar om min katt. Inte vilken som helst utan min. Hans namn är Snuffe.