Förlåt och tack för allt...

straffen

Jag straffa mig själv länge sen. Brast ofta ut i grått. Av att bara tänka på dig fick mitt hjärta att brista. Såren att öpnas, torarna komma och alla skuldkänslor.  jag rev mig hort i ansiktet bet mig själv i armarna så jag för alltid skulle minas. Alla skuldkänslor. Alla svek. Bitmarkena blev bara fler och fler. Jag grät  mig ofta till söms och hade drömlösa nätter. Varje gång jag kom från skolan så tänkte jag på dig.. att du skulle finnas där och trösta mig. Att allt bara skulle vara en hemsk mardröm.  När jag öppna dören så förvänta jag mig se dig komma springande. Jag som alltid trutt alltid hoppas att du alltid skulle vara där. Jag varflera gånger så nära att bara ta ett hopprep gå ut i skogen och göra slut på lidandet. Eller bara ta en kniv takt i hjärtat. Men jag viste inte hur jag skulle kunna lämna min familj. Men sammtidigt ville jag för alltid vara med dig. Jag ville dö. Som så många gånger för. Dö så jag kom till dig... </3