Förlåt och tack för allt...

Löftena och livet efter dig

Alla löften jag gav. Du och jag livet ut. Jag skulle alltid vara vid din sida. Alltid skydda dig. Inget skulle få skilja oss åt. Inte ens döden.  Jag skulle kunna ta din plats i graven. Bara du skulle få leva. Skulle springa in i ett brinnande hus för att rädda dig. Ja genom dom största eldväggarna. Allt bara för du skulle leva. Jag brydde mig inte ett dugg vad som hände med mig. Bara du fanns där. Levande. Frisk. Skulle du någonsin dö ( vilket inte ens fanns i mina tankar.) skulle jag hålla om dig. Klappa dig  och ge dig styrka.  Du skulle få mjölken du älskade en sista gång.  Godis och kärlek. Alla löften jag gav. Dom bröt jag. Var inte ens där. Gav dig aldrig kärlek och allt sånt en sista gång.  Jag tog inte din plats i graven. Jag lovar att om jag viste hur man gjorde. Då skulle det vara jag där för länge sen. Det blev inte jag och du livet ut. Jag skydda dig inte nog mot faran.  Döden tog dig och nu är vi var för sig. Jag tog inte ens reda på hur du plötsligt försvann. Vem eller vad som gjorde så.  Vad som var orsaken.  Jag var för feg. För mesig. För svag.  Utan dig är jag inget. Fattar inte ens att jag lever. Jag är bara en skit. Inget betydelefullt. Trasig. Du gjorde mig värld att finnas. Du gjorde mig hel. Som om jag fick vingar. Men vingarna brast och jag föll. Så långt ner. Jag var så högt innan. Det gjorde så ont.. Ska sorgen adrig läka? Ska jag aldrig se dig mer. Aldrig höra dig spinna eller jama. Aldrig mer se dig hoppa på dören för att få komma in. Aldrig se dina små söta tassar under min dörspringa för att bli insläppt mitt i naten. Aldrig mer få gå upp och öppna sen höra hur du springer runt som en galning överralt i rummet. Natduksbordet var din favorit. Men den lätt så mycket varje gång du rörde dig så man ej kunde sova. Och allt man önskade då var att du skulle krypa ner i sängen. Men sen skulle du ut.  Aldrig igen...