Förlåt och tack för allt...

minnena från dagen du dog

 När beskedet kom så kom det som en chock. Jag var helt säker på att jag hade sett dig för bara några minuter sen. Jag grät och skrek av sorg. Att aldrig mer ha dig hos mig. Sen trodde jag mina föreldrar bara sa så för att dom skulle sälja dig. Jag gick på din begravnig,grät och allt jag ville göra var att öppna kartongen (bananlådan) ( ja så fin kista fick du, förlåt) du låg i och få se dig en sista gång. Men mamma tyckte det var bättre så, jag skulle minnas dig som du var. Visst det kanske var bäst så. Men skuldkänslor för att jag aldrig gjorde det gnager inom mig dag och natt. Dagen börja med att jag var stressad till skolan. Jag hann aldrig säga hejdå riktigt. Dagen inan hade vi oljat altanen och den hade inte torkat riktigt än. Jag ville inte att du skulle gå i det och sen slicka tasarna och få i dig det så du kunde dö. Så jag lura dig till köket med godis. Gav dig det och sprang se ut genom dören fort så du inte skulle hinna ut. Jag ville ju bara inte att du skulle dö. !!! Det var det sista du såg av mig. Springa ifrån dig så snabbt jag kunde. Schyst matte det. Lämna dig ensam med ditt öde. Skulle jag veta så skulle jag aldrig lämnat dig. Aldrig!! Men skuldkänslorna kommer aldrig lämna  mig. Kan aldig ändra på det som skett. Alla brutna löften. Vi tror att det var vid cirka kl 10. Att det var något fel på dit hjärta. För du hade bara sjunkit ihop mitt i ett steg såg man på hur du låg. Du hade inga yttre skader och du hade verkat helt normal innan när mamma släppte ut dig. En granne hitta dig och fråga om det var vår katt. Mamma och pappa sa inget fören jag hade ätit så jag skulle kunna få i mig mat. Då ville jag bara få upp allt igen. Jag ville bara dö. Så jag kunde begravas med dig. Så vi för alltid och alltid kunde vara tillsammans.