Självporträtt

Självporträtt del 1

Ella gör sitt bästa för att passa in i på högstadiet. Hemma är hon utanför och annorlunda. Hon har ständigt en känsla av att vara fel. När Svenskaläraren ger klassen i uppgift att skriva ett självporträtt går det bara inte, hon börjar gråta och rusar ut från lektionen. Ella springer ner till biografen i centrum, hon köper en biljett och där i salongsmörkret händer något...
-
Skolbyggnaden var verkligen inte fin, Ella tittade upp mot fönstren med de trasiga persiennerna och rörde sig liksom automatiskt över den asfalterade skolgården. Hon var i tid och kunde gå lugnt, ändå tog hon långa steg med sina korta ben. Hon ville hinna till sitt skåp och sätta sig utanför klassrummet innan Lotten och de andra kom.

Musiken från mobilen lyckades nästan ändra känslan av sorg hon kände men bara nästan. De vita hörlurarna satt obekvämt i hennes öron men det var det värt.
Hon lyssnade oftast på långsamma låtar som handlade om olycklig kärlek och det tröstade henne, även om hon själv inte var olyckligt kär, hon var inte kär alls. Alla andra tycktes vara det, det skulle man nog när man gick på högstadiet brukade hon tänka, men det var ju också typiskt henne, att inte vara som man borde...

Men det var det ingen som visste, Ella hade utvecklat en helt otrolig förmåga att smälta in. Att klä sig som de andra var enkelt men att låta som de, prata om rätt saker och aldrig avslöja vad hon egentligen tänkte och kände, det var i det hon tog SM guld.

Hemma stack hon ut minst lika mycket som hon smälte in i skolan. Inte utseendemässigt, Ella hade samma mellanblonda hår som de andra, samma korta kropp, den lilla näsan och de höga kindbenen. Alla kunde se att hon och Henrik var syskon och varifrån de fått sina drag. Nej, det var inte det, det var i stort sett i allt annat.

Ellas familj var lite som en stor påse full med fyrverkerier, de var explosiva, spännande och färgglada. När som helst kunde de brista ut i sång eller färga håret blått, grönt och rosa. Storebror Henrik höll på med teater och spelade trummor i ett punkband, han hade fått tatuera sig fast han inte fyllt arton.
Ellas föräldrar hade yrken som inga andra tycktes ha, de klädde sig i regnbågens alla färger, handlade allt på second hand och allt med dem var så extremt att Ella inte ens behövde skämmas, ingen trodde ändå att de hörde ihop när de syntes tillsammans.

Hemma var hon som en utomjording och i skolan hade Ella kunnat vila från allt det genom att vara som alla andra. Det hade funkat ända fram till vårterminen i sexan och nu var det nästan två år sedan. Det hade börjat skava i skolan med. Skava som skoskav inuti. Och nu hade alltså en tung, grå blöt filt flyttat in i henne, en slags sorg som hon inte kunde bli av med. Hon visste inte vad det handlade om, bara att det var henne det var fel på, överallt och alltid.

Lottens höga ljusa röst hördes längst borta vid ytterdörrarna,
"sluuutaaaaa rå!..."
Förmodligen var det Gurra som kallat henne nåt igen, tänkte Ella trött. Snart var hela gänget med Lotten i täten, framme hos Ella vid bänken. De pratade högljutt om det vanliga, om vad som hänt i helgen, hur tråkigt och sjukt allting var och Ella stämde in, ingen hade såklart pluggat och " Guuuvasnygg" Affe i nian var!
Så kom Eva, svenskaläraren och klassen gick in och satte sig. Det tog ett tag att få tyst på allt pladder men så småningom kunde Eva berätta vad dagens lektion skulle gå ut på.

Ella satt och pillade på sina nagelband när hon hörde Eva säga ordet självporträtt,
"...Ni ska skriva så ärligt ni kan om vilka ni är som personer, vad ni tycker om och vad ni känner och tänker. Måla med orden..."
Evas röst och klassens suckar försvann och Ella gled in i egna tankar, hon försökte bilda meningar om vem hon var i sitt huvud men det stod liksom stilla. Hon hade alltid haft svårt för sånt här men nu kändes det helt omöjligt. Allt hon fick fram var olika bilder av vem hon försökte vara, vem hon borde vara och en känsla av att den där blöta sorgfilten höll på att klättra upp för hennes hals.
Ella såg i ögonvrån hur alla plockade upp sina datorer och paddor och började skriva, också hon plockade upp sin dator men sedan tog det stopp. Hon sneglade över på Roberts skärm och läste "...jag har alltid drömt om att göra extrema saker, skulle vilja klättra..."

Vad drömde hon själv om? Ingenting. Vad var hennes personlighet? Ingenting. Vad gjorde henne glad? Ingenting... Sorgfilten hade fastnat i halsen nu och bröstkorgen växte sig större och större, det fanns inget hon kunde göra och Ella kunde inte stoppa det, hon började gråta. Först var det bara en grimas, sedan utan att vilja det, hörde hon sig själv dra efter andan med ett högt ljud och hon kände att alla hörde, alla vände sig åt hennes håll och hon tog sina saker och sprang ut ur klassrummet.

Det var tomt i korridorerna och Ella fortsatte springa alltmedan hon grät, snart var hon utanför skolan och hon bara fortsatte röra sig. Snart märkte hon att hon var på väg in mot centrum, den vägen de brukade gå efter skolan. Fötterna tog henne förbi mataffären, Apoteket, Lindex och så kom biografen.

Hon hade säkert fortsatt springa om inte en skylt stått i vägen, utanför ingången; Dagens morgonvisning "Ingen utan dig" 09.00. Ella stannade upp, snörvlade och torkade sig i ansiktet med tröjärmen, hon kollade klockan och jämförde med skyltens tid, så drog hon upp plånboken ur väskan och gick in.
Inne i salongen satt några få äldre människor utspridda, Ella satte sig så långt bak att hon hade alla andra framför sig. Det kändes tryggt på något vis.
Reklamen började rulla, hon sjönk ner i stolen och ett märkligt lugn kom över henne.