Självporträtt

Självporträtt del 2

Ella satt liksom bedövad i salongen och bara njöt av mörkret och stillheten. Hon hade hittat ett gömställe nu och hon ville aldrig mer gå ut i dagsljuset. Aldrig mer ville hon röra sig ute i den där jobbiga verkligheten, här i mörkret kunde hon glömma...

Så stördes friden plötsligt av ett oroande ljud, ett slags stönande som lät smärtsamt kom nerifrån salongen, någon hade ont, det var uppenbart. Ella såg ett av huvudena på raden framför röra sig konstigt och ryckigt, utan att tänka reste hon sig och sprang fram.

Det var en äldre dam med vitt lockigt hår som tog sig för bröstet och knep ihop sitt ansikte i en plågad grimas.
Ella handlade än en gång instinktivt och tog upp sin mobil och ringde 112, damen tog Ellas fria hand och höll den hårt.
Allt gick väldigt fort, ambulansen måste ha varit i närheten, för bara några minuter senare kom två ambulansmän in i salongen som nu var upplyst och lyfte upp damen på en bår. Hon ville inte släppa Ellas hand och utan att något blev sagt följde Ella med in i ambulansen.

Sjukvårdarna gav damen en tablett under tungan och Ella såg hennes ansikte sakta slappna av. Hon tänkte att det var ett vackert ansikte, rynkorna var sådana som på ett gammalt sparat brev, mjuka, fina och jämnt fördelade. Kinderna var friskt rosiga mot det vita lockarna. Greppet blev lösare men hon släppte inte Ellas hand, inte heller öppnade den lilla damen sina ögon.
På sjukhuset hjälpte Ella damen att få upp sitt id-kort ur plånboken och läste; Edit Jonsson. Ambulanspersonalen lade Edit i en säng och rullade in henne i ett stort rum med flera sängar i. Ella fick släppa Edits hand när läkaren kom och en sjuksköterska satte elektroder på hennes bröstkorg för att kunna ta ett EKG, för att se hur hennes hjärta slog.

Ella kände sig märkligt lugn trots allt, hon såg på Edit som vaknat till och pratade artigt med personalen, hon såg hur läkaren nickade mot henne och hur Edit sa något kort.
Människorna i vitt lämnade rummet och Ella gick fram till Edits säng,
" läkaren tyckte jag hade ett ovanligt fint och duktigt barnbarn", sa Edit med en glimt i ögat. "Tack för att du hjälpte mig och följde mig hit, det ska jag aldrig glömma" fortsatte hon.
"Vad sa doktorn?" Frågade Ella,
"Jag har tydligen haft en liten hjärtinfarkt säger dom...ja, så är det" suckade Edit. "Men jag förstår inte, nu känner jag mig alldeles som vanligt. Jag ska sova här inatt men sedan får jag åka hem", hon sken upp när hon sa det där sista.

Ella satte sig på en stol bredvid Edits säng och kände plötsligt hur trött hon var, tankarna på skolan och vad som hänt på morgonen trängde sig på och hon blev mörk i blicken.
Edit tittade på henne och bröt tystnaden,
" lilla gumman, jag har ju inte frågat vad du heter..."
"Ella" sa Ella entonigt, utan att släppa golvet med blicken.
Edit lutade sitt huvud mot kudden, blundade och sa helt lugnt, " jag tror det vore bra om du berättade för tant Edit varför du var på bio imorse..."

Ella tittade upp på den gamla damen som såg ut att sova och började långsamt berätta om svenska lektionen, uppgiften och hur hon börjat gråta. Utan att veta varför fortsatte Ella att berätta om sin fyrverkerifamilj, om de så kallade vännerna i skolan och om det som skavde inuti.
När Ella tillslut tystnat gick det en liten stund, sedan, utan att öppna ögonen sa Edit, " det låter som om du är ganska ensam lilla Ella.."
Orden och värmen från Edit träffade Ella rakt i hjärtat och tårarna vällde upp i hennes ögon. Edit öppnade sina och lade en lätt hand på Ellas rygg. Tårarna tycktes aldrig ta slut men det gjorde inget, Edit höll kvar sin hand på Ella och sa saker som, " det är bra att du gråter" och " lilla Ella gumman" ...

När tårarna tillslut sinat var det som om Ellas ord också tagit slut, Edit klappade henne på armen och sa," du behöver inte säga något lilla Ella, vi bestämmer att du kommer hem till mig på fredag efter skolan, så ska jag bjuda på något som tack för hjälpen, blir det bra?" Hon log med hela ansiktet och fortsatte, " jag bor på Ottargatan 4, ovanför bageriet.
Ella bara nickade till svar, kramade Edits hand och reste sig för att gå, i dörröppningen vände hon sig leende mot Edit och sa med hes röst, " tack mormor".