Självporträtt

Självporträtt del 3

Samma eftermiddag öppnade Ella ytterdörren till familjens radhus och blev nästan nedsprungen av Henrik, som kom rusande ut med gitarren på axeln. Ella hann se att han rakat av sitt blålila hår, sedan var han borta.
I hallspegeln mötte hon sin egen blick, man kunde tydligt se att hon gråtit men på något vis gjorde det inget, inte idag. Hennes upptagna familj skulle nog inte märka något ändå tänkte hon.

Det gjorde de inte heller, föräldrarna hade sin danskurs den kvällen och Henrik var ju inte hemma.
Det gav Ella mycket tid att tänka på allt som hänt. Oro för morgondagens skoldag blandades med en slags lättnad hon inte kände igen, det var som om hon tappat flera kilo, kanske vägde tårar så mycket, tänkte hon, tårar som väntade på att bli gråtna?

Men känslan hon fick av att tänka på skolan var inte lätt, tvärtom, allt i henne ville fly, att stanna hemma resten av terminen verkade som en bra plan. Ändå visste hon att hon skulle gå dit, hon skulle kliva upp och hon skulle traska iväg till bussen, hon var sådan. Hur mycket hon än önskade något annat.
Med tanke på hur hon låtsades och spelade teater för sina klasskompisar om dagarna, var det ett skämt, men sanningen var den att hon alltid haft svårt för att ljuga.
Så när mobilen ringde 06.15 nästa morgon klev hon upp, gjorde sig iordning och gick iväg.

Det blev ungefär så som hon befarat, tjejerna närmade sig med hundögon och frågade med smetiga röster "vad hände Ella?" Och "snälla, berätta Ella, bara för mig"...
På vägen till skolan hade hon försökt bestämma sig för vad hon skulle svara och hur hon skulle vara, men nu funkade inget av det hon tänkt ut, det ända hon fick ur sig var, " inte nu, jag berättar sen".

Så stod Ellas mentor och väntade utanför klassrummet efter första lektionen, det var passande nog läraren i svenska, Eva.
Det hade inte Ella tänkt på, att även hon skulle undra och ställa frågor.
De ställde sig intill väggen och Eva sa, " det är inte likt dig Ella, att skolka som du gjorde igår, därför ringde jag inte hem men nu vill jag att du berättar vad som hände egentligen."

Ella stod tyst, i huvudet på henne var det alldeles tomt, till sist sa hon, " jag blev ledsen bara...". " Du blev ledsen..."upprepade Eva, " är det något speciellt som du vill berätta om?"
"Nej, tror inte det" mumlade Ella.
"Har du någon annan som du kan prata med då?"
Det tog några sekunder, sedan svarade Ella " ja, min mormor".
"Så bra då Ella, men då lämnar vi det här nu. Självporträttet som de andra skrev kan du lämna in på måndag".

Resten av den dagen fortsatte ungefär som den började, tjejerna i klassen lade huvudet på sned och killarna låtsasgrät efter henne. Ella trodde aldrig att skoldagen skulle ta slut men det gjorde den. Hon skulle just låsa skåpet och slänga väskan över axeln, då Lotten och två andra tjejer plötsligt stod bakom henne.
" Vi måste snacka.."började Lotten, "alltså, har vi gjort nåt eller är det nån som sagt nåt? Du säger ju liksom inget"...

Ella såg på de tre tjejerna, deras ansikten, tätt ihop, påminde henne om en reklamfilm för mascara som gick på tv just nu. Inte en enda kvissla syntes under lager av foundation, puder och rouge, läpparna glänste alla tre av samma "cherry blossom lipgloss". Ella visste att hennes eget ansikte hade genomgått ungefär samma sminkning men nu när hon såg på Lotten, Fiffi och Tessan ville hon bara hem och tvätta sig.

"Vad menar ni?" Sa Ella undrande.
"Alltså vi vet att Jossan har snackat en massa skit, vi ville bara säga det, att det inte är sant, det hon säger..." Sa Fiffi, samtidigt som hon pillade nervöst på sitt långa hår.
"Vadå, vad har hon sagt?" Ellas röst lät svag av en plötslig trötthet.
"Äh, det var inget!" Lotten gjorde klart att samtalet var slut när hon log och strök Ella över jackärmen.
"Ska du ner till centrum?" Fortsatte hon, Ella skakade på huvudet och tvingade sig själv till ett leende.
De tre tjejerna sjöng då ett gemensamt "heejdåå!"och gick.

Den kvällen hände något väldigt ovanligt i Ellas familj, de åt middag tillsammans. Henrik hade inget på teatern som han brukade och mamma Betty kände sig lite krasslig och hade bestämt sig för att skippa yogan. Allt detta gjorde att pappa Johan lagat lasagne och allihop satt samlade vid köksbordet.

Betty såg med förväntan på sin dotter när hon satte sig ner, "något nytt?"frågade hon. Det var samma fråga, alltid. Och lika många gånger hade Ella samma svar, "nej, det är lugnt...", så svarade hon även denna gång. Ella tyckte sig se en glimt av besvikelse i sin mammas ögon. Betty tystnade och vände sig till Henrik, som utan att vänta på någon fråga började berätta om spelningen bandet skulle ha till helgen.
Johan hade förslag på mellansnack och så var alla tre igång. Ella satt tyst och lyssnade på sin familj som pratade högljutt och den tunga känslan var tillbaka.

Så kom hon att tänka på vad Edit sagt, att hon nog var ganska ensam... Hur kunde hon haft så rätt? Det var ju precis så det var, tänkte Ella och tog en till tugga av lasagnen. Hon var liksom utanför i sin egen familj... Och i skolan var det ingen som kände den riktiga Ella... Inte ens hon själv tydligen... Vad var det för fel på henne?