Självporträtt

Självporträtt del 5

Ella tittade på tavlan igen, den lilla båten tycktes nu föreställa henne själv, ensam på ett stort hav... Det fick henne att känna sig ledsen men på samma gång nästan glad. "Edit" sa hon, " jag tycker om den där tavlan, det känns liksom bra att titta på den, som om jag känner igen mig på något sätt... Det låter dumt va?"

Edit vände sig om och såg på tavlan hon med, "nej, Ella, det låter inte alls dumt, jag tycker det låter som om du har ett öga för konst!"
"Va?, vadå ett öga för konst?" Ella rynkade ögonbrynen och såg lite generad ut.
"Jo, du ser inte bara vad bilden föreställer, den får dig att tänka och känna också... Det är inte självklart ser du!"
"Är det inte så för alla?" Sa Ella förvånat.

"Nej, onej!" Sa Edit, " alla kan nog lära sig att tycka om konst på sitt vis, men långt ifrån alla gör det naturligt". Hon tystnade några sekunder, sedan lade hon till, "Vad tror du att du känner igen, där i tavlan?"

Ella drog upp benen framför sig, " jag vet inte..." Hon tittade på den lilla båten igen. "Kanske att den är så liten...och stormen..,den kan inte styra liksom..."
"Jag tycker den är tapper jag..." Sa Edit, så fortsatte hon, "jag har alltid tänkt att det måste finnas en väldigt duktig sjöman i den där båten, annars hade den ju gått till botten för länge sedan!"

Ella skrattade till, "ja, kanske det!"

Edit tittade på sitt lilla armbandsur, "jag vill absolut inte skicka hem dig lilla Ella, men vet dina föräldrar om var du är? De får ju inte tro att jag har kidnappat dig!"
Ella tittade på sin mobil, hennes mamma hade faktiskt skickat ett sms där hon undrade var Ella var någonstans. "Det är ingen fara men jag ska nog börja gå iallafall..."

Det kändes lite konstigt att säga hejdå till Edit, tänkte Ella. Skulle de aldrig mer ses nu? Hon ville ju gärna prata med Edit igen men hur säger man sådant?
Just som Ella tänkte på allt det där sa Edit, " Du kommer väl och hälsar på igen, lilla Ella? Det är inte varje dag man hittar en besläktad själ!"

Ella förstod inte det där sista men hon ville inte fråga något mer just då, hon tackade så mycket för tårtan och Edit svarade att det var ju hon som skulle tacka. Ella satte på sig jackan och skorna och Edit följde med ut till hallen, hon lutade sig över den lilla hallbyrån och skrev något på en lapp," du kan höra av dig när du vill, skicka ett sms eller så!" Sa Edit och räckte över lappen.
Ella kunde inte riktigt dölja sin förvåning och Edit lade till med ett leende, "jo, jag vet hur man skriver och tar emot sms!"
Båda två skrattade till, Ella tackade igen, slängde väskan över axeln och vinkade hejdå.