Självporträtt

Självporträtt Del 7

Tiden gick för snabbt.
Henrik hade åkt iväg till spelningen, Betty och Johan på sin dansfestival och Ella satt med huvudet i händerna vid skrivbordet. Hon hade datorn framför sig och ett tomt dokument strålade vitt emot henne, stressen steg och steg inuti.
I ena handen fingrade hon på den lilla lappen hon fått av Edit, kanske ändå skriva ett sms? Men vad skulle hon skriva?

Hon gick ner och gjorde sig en macka, brödet hade blivit lite torrt men Ella klämde ut extra mycket kaviar. Hon tyckte om att vara ensam hemma, ibland gick hon runt i huset bara för att njuta av det.
Tillbaka på rummet igen lade hon ifrån sig kaviarmackan, tog upp mobilen och skrev;

"Hej Edit! Hoppas du mår bra, jag ska skriva
det där självporträttet nu och
det är svårt... Vem är jag? Kram Ella"

Sedan väntade hon, det kändes skönt att hon skickat det, nu var det liksom okej att inte börja skriva, hon väntade ju på svar från Edit.
Boken om Anne på Grönkulla låg på nattduksbordet, Edit hade sagt att hon var en besläktad själ, betydde det att deras själar var släkt? Ja kanske, tänkte hon, Edit tyckte ju att Ella påminde henne om hur hon själv varit som ung, så kanske?... Så tänkte hon på tavlan hos Edit, båten i det dåliga vädret... Det var skönt att tänka på eftermiddagen hos Edit.

Men varför svarade hon inte på sms:et? Det hade ju gått flera minuter...

Ella suckade tungt och en beslutsamhet kom över henne. Okej, tänkte hon, vad vet jag? Hur svårt kan det va?
Jag heter Ella, tänkte hon, mamma tyckte jag skulle heta Anne men inte pappa... Jag tycker om... Edits tavla... Kaviarmacka... Det började kännas segt igen och stressen steg. Då plingade det till i mobilen.

"Hej lilla Ella!
Skriv uppgiften som om
det vore ett brev till mig.
Skicka det gärna sedan till
Editjonsson@ hotmail.com.
Kram från Edit"

Ella satt en stund och tittade ut genom fönstret, tankarna tycktes landa mjukare nu, hon satte sig till rätta på stolen och började skriva, hon skrev till och med "Kära Edit" högst upp, det kunde hon ju radera sen...

En stund senare tittade hon på klockan, det hade gått två timmar. Framför henne hade hon nu en halv sida fylld med ord och en punkt på slutet. Ellas hjärta slog hårt men det var inte läskigt, det var mer...spännande.
Hon hade raderat massor och det hade inte varit lätt men hon var nöjd nu, Eva hade aldrig sagt att det måste vara en lång text.

Självporträtt

Kära Edit,
Jag är Ella. Det är inte många som känner mig på riktigt, inte ens jag själv tror jag. Det gör mig ledsen men jag tror det håller på att ändras.
Det jag vet är att jag har ljust hår som räcker till axlarna, blå ögon och liten mun. Mina kläder är ofta mörka men jag tycker väldigt mycket om färger.
Jag tycker om att vara ensam hemma, att äta mackor med kaviar och lyssna på musik med hörlurar.

Jag är inte som de andra i min familj, de är livliga och har massor av intressen, jag är nog mera lugn och tyst av mig.
Jag tycker om konst, bilder får mig att tänka och känna saker. När jag tittar på en bild jag gillar, känner jag mig lite mindre ledsen, eller, det känns mer okej att vara ledsen då.

Min mamma ville att jag skulle heta Anne, efter en som heter Anne på Grönkulla i en bok. Pappa tyckte det lät mesigt så det blev Ella. Jag har inte läst den där boken men jag ska nog göra det, för jag är nyfiken på varför mamma tyckte om henne så mycket.
För några dagar sedan kunde jag inte skriva det här, nu kan jag det.
Vad hände? Jag tror jag har träffat en besläktad själ./

Hon skickade iväg en kopia till Edit och stängde ner datorn.

- slut-