Akaja

Kapitel 2

Kapitel 2

Jag knackade på Tiffanys dörr och den öppnade av sig själv.

Rummet var lika mörkt som natten, men jag hörde henne gråta, jag visste att hon var i gaderoben för där var det enda stället där man kunde gömma sig.

- Öppna inte! Jag vill inte se dig försvinn ur mitt rum Mona!

- Men gumman, vi har känt varandra sen vi föddes och du har alltid funnits för mig så jag tänker vara här nu för dig! Berätta snälla!

- Nej jag kan inte, gå ut nu! Annars tänker jag kalla på en vakt.

- Men, jag tänker inte gå ut förrän du berättar! Jaha? Hur ska du kalla på en vakt när du sitter i gaderoben och telefonen ligger på din säng? Kom ut bara...

Äntligen kom hon ut. Tiffany såg verkligen hemskt ut! Hennes smink har tagit över hennes ansikte, även om  hon aldrig brukar använda mycket smink. Hennes långa blonda hår var helt förstörd. Hon såg bara hemskt ut, och jag tyckte  verkligen synd om henne.

- Förlåt Mona, men jag kan bara inte berätta det just nu! Nån dag kan jag berätta detta för dig det lovar jag! Men snälla kan du inte bara gå ut nu så jag kan vara ifred? Jag måste verkligen vara för mig själv!

- Okejdå gumman, men du ska bara veta att jag finns här för dig! Och juste... Farfar sa medan vi åt att vi skulle städa våra rum och packa ihop allting, vi ska nämligen på utflykt imorgon.

- Men jag trodde att vi skulle vara framme om en vecka?

- Ja det trodde jag också, men han drev säkert!

- Haha, den där jävlen! sa Tiffany och vi båda började skratta ihjäl oss.

Jag vaknade i min säng, med mina kläder på jag visste direkt att jag somnade när jag tittade på film! Vilket var synd för den var spännande och jag kommer nog inte kunan se den igen på ett tag.

När jag tittade ut genom fönstret såg jag träd, ja träd! I rymden! Detta kan ju nog inte vara sant? Jag drömmer nog! Men när jag nöp mig så märkte jag att detta var på riktigt.

Jag klädde på mig och sprang runt i hela rymdskeppett för att hitta dom andra, men jag hittade dom inte. Men som tur kom en vakt fram och sa att dom andra är på övervåningen. Jag har aldrig varit där uppe. Farfar förbjöd oss att gå upp dit alltid. Det känndes ganska konstigt att gå upp för trappan. När jag var uppe och öppnade dörren sprang farfar fram till mig och alla andra och kramade mig.

- Vi är framme gurkan! sa farfar, medan jag fortfarande var så överraskad så jag inte kunde svara.

- Klä på er vi ska på utflykt nu! Skrek han av lycka och sprang nerför trappan och dom andra sprang efter. Men jag stog kvar en stund och försökte att förstå vad som precis hände, då kände jag hur någon grep i min arm hårt, när jag tittade bakåt såg jag att det var James. Jag rykte till och drog tillbaka min arm, men han var starkare och släppte inte min arm.

- Släpp mig James!

- Men kom då, jag vill inte vänta i hundra år på dig! Jag vill gå ut, nudda mark! Se naturen igen! svarade han mig med en sur röst, medan han släppte min arm och gick ner. Min arm har fått ett rosa rött märke av hans hand. Men jag ville inte göra honom arg eller något så jag sprang ner och klädde på mig.

Alla var redan påklädda och väntade på mig, detta var ändå ganska pinsammt!

- Är alla klara och redo?

- Ja! skrek alla i kör och farfar öppnade dörren och gjorde första steget på Akaja. Allting liknade jorden. Fast ändå inte. Det var mycket finare! Det känndes som att man var i en Avatar filmen. Ja, precis! Sådär såg det ut. Detta var paradiset. Här vill jag aldrig mer komma ifrån! Aldrig.

Vi hade med oss någon datanörd som heter Ezra, han kollade till med någon slags ipad hur luften var, om man kunde anda in den.

- Killar och tjejer... titta på mig! medan vi tittade på Ezra tog han av sig hjälmen och andades in den rena luften.

- Ta av er era hjälmar luften är ren, vi kan andas in detta utan probelm! När man tog av sig hjälmen fick man den söta rena luften i sina lungor. Den var helt annorlunda. Och den smakade faktiskt gott. Nu kunde man också se bättre hur det såg ut här, det var mycket skarpare än när man hade på sig hjälmen.

- Är det här så här fin på riktigt? Eller är det något i luften som gör en hög så att man snart också ser hoppande Unicorns? frågade jag.

- Haha, nej! Luften är ren, och detta är på riktigt! Men kanske vi ser nån Unicorn ändå Mona! Sa Ezra och började genast garva åt mig. Jag kände mig lite utmobbad då eftersom alla andra hängde på honom.

Alla blev plötsligt tysta och kollade på James, nånting börjar hände med honom. Han ögon dom börjar ändra färgen igen, hans hår växer till medellångt hår, och han börjar få några tatueringar i ansiktet. Tatueringen liknade nån slags sol.

- Vad är det som händer med mig?! Hjälp mig! Skrek han med en otroligt mörk röst. Men ingen svarade alla sprang in tillbaka förutom jag. Jag ville inte lämna min bror, även om jag var rädd. Jag hörde hur dom andra skrek att jag skulle komma in igen och lämna honom, men jag ville inte. Jag gick fram till honom och tog tag i hans arm som var väldigt muskolös, och drog honom med mig in. När vi var inne var dom andra redan borta dom har nog gömt sig! När jag stängde dörren, lungnade han ner sig och svimmade.