Han förändrade mitt liv ~F.S

Kapitel 17 "Räddade hennes liv"

Tidigare:
Jag går vidare ut mot köket och lägger in pizzan i mikron.
Åh vad jag längtar till imon.
Bara hålla om henne och lugna henne.
Mysa hela kvällen.
---
Två veckor senare
2/11
•Elin•
Låttips:
A drop in the ocean - Ron Pope
Jag orkar inte mer.
Varför ska jag stanna kvar.
Ingen bryr sig ju?
Alla vet att jag är den där svaga tjejen i klass 6B.
Som alla mobbar och ingen bryr sig om.
Hon som har en alkoholist till mamma. Hon med en jävla massa ärr på kroppen.
Jag drog på mig mina skor och smällde igen dörren efter mig.
Trots att mamma skrek på mig.
Jag tittade en sista gång på huset, där jag hade växt upp.
Allt var ju så bra.
Förut.
Med tårar rinnande sprang jag mot centralen.
Äntligen ska jag få ett slut på detta helvete till liv.
Tack som fan för alla dessa år.
---
Medan jag väntade på tåget gick jag in på min fanpage till one direction med 12 tusen följare. Det var där jag hade "vänner" eller iallafall folk som bryr sig.
"Nu får ni som ni vill, hejdå världen 🚆"
Sekunden efter började kommentarer och kik meddelanden ramla in.
Rösten i högtalaren sa att det va en minut kvar till tåget anlände.
Jag gick in på några av meddelandena och svarade med att "Det är redan försent".
Jag hörde dundrande från rälsen och la min telefon på en bänk.
Jag gick snabbt fram till kanten.
Tåget kom i fullfart och när de var tillräckligt nära kastade jag mig ut i spåret.
Äntligen fri.
---
Sex timmar tidigare:
•Ogge•
I två veckor har hon legat inne på rummet.
Hon har hela gråtit nätter och dagar och hon har gått till skolan cirka tre gånger i veckan.
-Lova, sa jag försiktigt och drog upp hennes rullgardin.
Hon suckade.
Jag bar upp henne och satte henne på toalettlocket.
-Du ska duscha och sen ska vi shoppa.
-Men du hatar ju att shoppa? Hon skrattade lätt.
Det va en av de få gånger på två veckor jag sett henne le.
Felix hade varit här några gånger och försökt men hon valde att stanna här.
Jag nickade och puttade på henne.
-Duscha nu då.
Hon kollade menade på mig och jag ryckte till.
Jag gick ut ur badrummet och hon stack ut huvudet efter mig.
-Perves, viskade hon och stängde dörren.
Jag skrattade och skakade på huvudet.
Sedan gick jag in till mitt rum för att fixa mig.
---
-Vart ska vi först? Frågade jag och blickade ut på alla butiker runt om mig.
Hon började gå mot en random och jag hängde efter.
Allt för henne.
---
En, två, tre, fyra, fem, sex, sju!?
JAG hade sju påsar själv. Alltså jag hade shoppat. SJU PÅSAR!?

•Lova•
Ogge kollade med stora ögon ner på alla hans påsar.
Sju stycken.
-Wow mycket för en kille, skrattade jag.
Han blängde på mig och vi fortsatte gå.
-Espresso House? Frågade jag och han nickade. Vi gick över gatan och satte oss vid ett fönsterbord.
-Jag beställer två varm choklad och varsin chokladboll! Sa Ogge och försvann iväg bort mot kassan innan jag han säga emot.
---
-Ikväll ska vi mysa, du jag och Wille!
Jag nickade och log stort.
Att Ogge gör allt detta för mig är sjukt.
Jag tittade ner i hemmakväll's påse.
Den va fylld med godis.
Jag tog upp en toblerone och skulle just stoppa in den i munnen när hela spårvagnen tvärnita och alla där fram började skrika.
Godisbiten åkte ner på golvet och folk där fram va helt chockade.
-Vad händer? Frågade jag och vände min blick åt Ogge.
Han ryckte på axlarna och reste sig upp.
Vi sprang ut ur tåget och folk stod och grät på sidan.
De blickade ner mot tågrälsen och det va då jag fattade.
Min bästa vän har precis tagit självmord och jag klarar inte av en till.
Trots att jag inte känner hen.
-Gör någonting Ogge, skrek jag panikartat.
Han släppte alla påsar och hoppade ner på rälsen.
Människorna runt omkring oss skrek på Ogge att strömmen va på.
Han sket fullständigt i det och gick ner under tåget.
Det blev fullständigt tyst.
Det ända man hörde va Ogges knän och handflator mot gruset.
Efter vad som kändes en evighet reste sig Ogge upp, helt blodig och så framför tåget.
I sin famn hade han en flicka, som vanligtvis såg ut att ha blont hår.
Det va nu rött av allt blod.
-Ring ambulansen! Skrek Ogge och la flickan på marken.
Hennes tröja hade gått sönder och man kunde se delar av hennes BH.
Ogge drog av sig tröjan och klädde på flickan den.
Han la handen för huvudet och tiden gick som en snigel.
Den gick skit långsamt.
Tillslut hördes ambulanssirener och det kom ner dundrandes ambulanspersonal.
De fällde upp båren och la flickan där på.
Sedan rullade de snabbt upp henne igen och jag och Ogge sprang efter.
Vi fick tillåtelse att hoppa in i ambulansen och satte oss bredvid flickan.
Jag strök hennes kind som va randig av blod.
Jag begravde mitt huvud på Ogges axel och lät tårarna komma.
Han kramade inte om mig.
Men jag kunde förstå det.
Han var
1. Blodig om händerna
2. Chockad över vad som precis hänt.
---
Jag satt helt omskakad i väntrummet.
Ingen mamma hade kommit på tre timmar och jag ville verkligen inte lämna henne.
Hon kanske inte ens hade en familj.
Jag känner inte dig.
Men jag bryr mig.
Jag vill hjälpa dig.
Mina tankar for åt alla möjliga håll.
Från vad flickan hette och vad hennes historia va till vad Felix gör.
Jag kan inte fokusera på någonting.
Jag är orolig.
---
En läkare kom ut ur rummet.
Han harklade sig och fick Ogge att vakna.
I femton timmar har vi suttit på en hård jävla bänk utanför hennes rum.
-Vi har fått igång hennes puls, hon lever, sa läkaren och log stort mot oss.
Jag vände mig chockat åt Ogge.
Han kollade minst lika chockat tillbaka på mig.
-Ogge, du räddade ett liv, du klarade det, hade det inte varit för dig hade hon inte levt nu.
-Kan vi få träffa henne? Frågade jag läkaren och han nickade.
Vi gick in genom dörren där en tjej låg och kollade på oss med trötta ögon.
-Hej, sa jag lungt.
Hon drog sakta upp som hand och vinkade till oss.
-Vad heter du?
-Jag heter Elin, vilka är ni?
-Jag heter Lova, och detta är min bror Oscar, han som räddade ditt liv.
Hon kollade smått oroat på oss.
-Det va meningen att jag skulle dö, viskade hon.
-Varför då? Frågade jag.
-Ni förstår inte, svarade hon och vände bort blicken.
-Tro mig, det gör vi nog, berätta, sa Ogge och tog tjejens hand.
-När jag va liten va jag som vilken vanlig tjej som helst, jag hade en killkompis som jag berättade allt för, men när min pappa dog och mamma började ta droger och missbruka sig, sa killen allt jag hade sagt till honom i skolan och på internet, han hittade på falska ryckten om mig och alla var helt plötsligt emot mig, jag hade ingen längre, min mamma började misshandla mig och en natt kom hon hem med en man, de våldtog mig och tvingade mig att titta när de hade sex, jag förlorade min oskuld när jag va elva, när jag skapade min fanpage till One Direction blev den plötligt väldigt populär och jag fick "Vänner" folk brydde sig om mig, men sen kom jag tillbaka till verkligeheten, där alla mobbade mig och gjorde så att jag har märkt mig själv till livet.
Elins tårar rann ner för hennes kinder och jag började gråta av hennes historia. Förlorade oskulden vid elva års ålder.
-När jag va sex år lämnades jag och min ettåriga lillebror bort, vi blev satta hos massor av fosterföräldrar, på varje ställde blev jag mobbad, jag hatade mitt liv, jag hade ingen där, men jag hade alltid ett mål i bakhuvudet, jag skulle hitta meningen med livet, det har jag gjort nu, jag har snart en familj och är älskad.
Elin nickade.
-Vi kommer hjälpa dig, vi kommer finnas här för dig!
Elins ögon började tåras upp.
-Jag vill inte gå hem.
Jag kramade om hennes tunna, sköra kropp.
-Vi löser det.
Plötsligt plingades Ogges telefon till.
-Vad skulle ni säga om att vara med på en intervju i övermorgon?
Jag kollade på Elin.
Hon nickade svagt.
-Jag vill sova, men jag är rädd att detta är en dröm, snyftade Elin.
-Detta är ingen dröm, sov du, jag sover kvar, Oscar åker hem och fixar lite.
Elin nickade.
-Vad heter din adress?
-Fiskarestigen 45A.
Oscar reste sig upp och pussade mig på näsan.
-Vi ses imorgon, älskar dig.
-Älskar dig också, gäspade jag och Ogge gick ut ur rummet.
-God natt, viskade jag och släckte lampan i taket.
-God natt, svarade hon tyst.