The city >> f.s

Kapitel 18 - Rosor & fest

Kapitel 18 - Rosor & fest

Jag blinkade febrilt mot den stora upplysta scenen framför mig och bet mig hårt i läppen. Om bara några minuter var det min tur. Jag drog ner den svarta klänningen en aning och stirrade ner på mina nakna fötter. Jag sneglade nervöst på Kevin i ögonvrån och drog försiktigt handen över hans bara arm. ”Är du okej?” viskade han svagt. Händerna skakade, benen kändes som spagetti och tankarna snurrade runt i huvudet på mig. Jag nickade frånvarande. Tänk om jag glömmer? Tänk om vi ramlar? Dansarna före oss sprang av scenen och kastade euforiskt armarna runt varandra. ”Alice och Kevin det är er tur” Sa Anna-Lisa stressat och sneglade upp från pappret framför henne. ”Lycka till”

”Jag är stolt över dig älskling” Mamma dök upp bakom mig och räckte fram en bukett med röda rosor mot mig. ”Aww, tack mamma” mumlade jag, studerade blommorna i min hand och gav henne en enarmad kram. Hon luktar precis som hon brukar, hon luktar som mamma alltid luktat. Starkt kaffe och en svag hint av parfym. Jag sluter mina ögon och begraver huvudet i hennes nacke. ”Bra jobbat sis!” utbrast Kaspian och dunkade mig försiktigt på ryggen med knytnäven. Ouch. ”Tack Kaspianus” Bakom scenen kryllade det med lyckliga tonåringar och stolta föräldrar. Lyckliga tonåringar med gigantiska leenden på läpparna och glittrande ögon. All nervositet som legat i luften under showen var borta, ersatt med glädje. Min blick dansade över folkmängden människor som fyllde det lilla utrymmet bakom scenen och ett leende sprack ut på mina läppar när jag fick syn på det bekanta ansiktet några meter bort. ”Vi klarade det!” tjöt jag och kastade armarna runt hans nacke med ett bubblande skratt som smet ur mig. Vi klarade det, jag klarade det, Kevin klarade det. Vi klarade det tillsammans, TILLSAMMANS. När jag skakat av mig hans armar får jag syn på en stor bukett med vita rosor som är framsträckt mot mig. Jag ler blygt, tar i mot buketten och kysser honom mjukt på kinden. ”Jag hade aldrig klarat det här utan dig” sa han. Jag log snett. ”Klart du inte hade, vem skulle du annars tappat ner i golvet under träningarna?”

”Hur långt har du och Felix gått?” Kaspian lutade sig tillbaka mot soffan med korsade armar och ett flin över läpparna. ”Ursäkta mig?” tjöt jag mellan hostattackerna. ”Du hörde mig sis, hur långt har du gått med Felix?” Han flinade bakom ostmackan, uppenbart väldigt road av mitt besvärade uttryck. Really? Är han seriös? Jag himlade med ögonen och försökte dölja mina blossande kinder i håret. ”Har inte du med att göra” Väste jag och blängde generat på honom. Flinet på hans läppar växte och han höjde retsamt båda ögonbrynen. ”Jag är din storebror Alice, du kan säga allt till mig” Han la ner mackan på bordet och lutade sig närmare med uppspända ögon. ”Vad är det här? Gnällde jag. ”Ett förhör eller?” jag la armarna i kors och stirrade surt ner på skinkmackan. ”Svara på frågan, unga dam” ”Ska du gifta dig med Felix?” Vår konversation avbröts tvärt när Noah kastade sig ner mellan oss i soffan och yttrade sig med höjda ögonbryn. ”V-va?” skrattade jag generat. Om det ens var möjligt växte Kaspians flin ännu mer och han gnuggade handen över Noahs huvud med en retsam blick fäst på mig. ”Klart hon ska. Du kan få anordna möhippan och allt” Jag spände ögonen i honom och gav honom en lätt knuff med armbågen. Det var omöjligt att försöka se sur ut, mitt leende speglade sig och tankarna vandrade över till Felix. Tänk om den dagen jag gifter mig, är han den mannen som väntar på mig vid altaret. ”Alice, sluta drömma om loverboy” Jag kastade stönandes iväg en vit kudde mot honom över soffan. ”Käften”

”Alice och Felix kommer gifta sig pappa”

”Men tyst då Noah”

”Pappa! Alice är kär i Felix!”

”Noah!”

”Alice!”

”Gå och lägg dig”