The city >> f.s

Kapitel 12 - olyckligt och dystert

Kapitel 12 - olyckligt och dystert

Det var inte förrän de orden hade lämnat pappas mun som jag insåg att saker här och var i huset saknades. Och varför båda hade varit så dystra när jag kom hem. Dom skulle skilja sig. Tankarna fladdrade runt i huvudet på mig och jag begravde huvudet i händerna framför mig på köksbordet. Direkt efter de orden lagt sig i luften hade både Benjamin och jag rusat ut. Noah hade varit förvirrad. Jag hade hört mammas höga gråt och snyftanden igen väggen. Tårarna hade bränt bakom ögonlocken men jag hade blinkat flertals gånger för att hålla dom borta. Nu, några timmar senare satt jag i köket. Huset var helt tyst, nästan öde och allt man hörde var den svaga musiken från Kaspians rum. Hur kunde jag inte se hur olyckliga dom var? Stämningen vid matbordet varje kväll hade varit annorlunda och ingen av dom hade knappt sagt ett ord till varandra över helgen. ”Hey” Kaspian sjönk ner i stolen mitt i mot mig över bordet. Vi båda var nog lika förvirrade och hade inte riktigt smällt vad som hänt. Våra föräldrar har varit gifta i över 19 år, och nu ska de skilja sig. Tankarna snurrade runt i mitt huvud och jag stönade med huvudet i händerna. ”Var de så olyckliga?” Allt pusslade ihop sig nu. Mammas dåliga humör, de konstanta tjafs dom hade. Det var små saker som jag inte ens tänkt på innan. Som hundpromenadernam vilket kom som en stor förvåning till mig när jag kom hem. Ariel har funnits i familjen i snart två år, och från första början hade pappa alltid sagt att om vi ville ha en hund var det vi som skulle ta hand om den hunden. Och så har det varit sen dess. Men nu har något ändrats, något som är annorlunda. Helt plösligt erbjöd han sig att gå ut med Ariel på promenad. Och det var inga korta promenader. Det kändes fel att tänka på pappa som någon som skulle vara otrogen, men om jag skulle sagt att tanken aldrig poppat upp i huvudet på mig skulle jag ljugit. Jag hoppades verkligen att mina teorier inte var sanna, att han kanske bara hade mycket att tänka på. För jag visste verkligen inte hur jag skulle reagera om det var sant. Mamma kanske redan visste, kanske inte?

19 oktober 15.08, 2014

Titeln jag inte kom på

Hej hörni.

Jag har haft en väldigt.. tjaa va ska man säga? Up and down dag? Tyvärr kan jag inte gå ut med det på bloggen eftersom det är familjerelaterat. Och den saken gör mig väldigt förvirrad och ledsen. Men jag mår bra. Jag hade en jobbig dag igår också för den delen. Min närmaste killkompis erkände för ett tag sedan sina känslor för mig, och jag har inga känslor alls för honom. Och igår behövde jag säga det rakt på sak till honom. Och efter det hade jag massa skuldkänslor. Han såg så sjukt ledsen och sårad ut när han gick. Men jag säger hellre sanningen än att ljuger för honom. Men annars är mitt liv great. Jag ska precis dra tillbaka till ”the capital” Vilket känns både bra och dåligt. Men det ska bli fetttt najjs.

Hur mår ni?

Tack o hej! KRAM

-          - Alice

Jag kastade mig på sängen med slutna ögon och stirrade upp i det vita taket medans ljudet från rösterna från gatan och bilar fyllde mina öron. Det kändes på ett vis skönt att vara tillbaka, trycka bort alla jobbiga tankar och bara göra annat. Jag fokuserade på högen böcker och mappar som låg på skrivbordet. Helvete för läxor. Jag grymtade lågt, reste mig från sängen och sjönk ner i datastolen. Bild läxa, vem har bild läxa? Jo jag har. Jag tuggade svagt på pennans slut och började löst skissa i den öppna boken. Jag drog försiktigt linje efter linje och spände fokuserat ögonen ner i boken. En lock föll framför mina ögon och jag blåste irriterat bort den samtidigt som jag lät pennan glida över den vita sidan. Jag tryckte på mig hörlurarna och sjöng svagt med till The 1975 som spelades på högsta volym in i mina öron. Efter en timme med hög musik spelandes i mina öron och ritandes med blyertspennan på pappret lutade jag mig tillbaka i stolen och studerade verket framför mig på bordet. Det var verkligen inte det bästa jag gjort men något med döskallen av blommar talade till mig. Och fråga mig inte vad. Jag sköt ifrån mig boken och öppnade med ett stön matteboken. Bara några sidor.

21.49, Alice:

Hur mår du?

21.57, mamma:

Jag är okej älskling, oroa dig inte för mig. Jag och eran pappa älskar varandra, men saker och ting som hänt kan inte ändras på. Och vi båda kommer bli mycke lyckligare så här. Oroa dig inte för mig. Jag älskar dig sötnos.

22.00, Alice:

Jag kommer alltid oroa mig för dig. Älskar dig också mamma.

Jag kastade mig på mage på sängen och slöt mina sömniga ögon. Mörkret hade lagt sig över Södermalms gator och stjärnorna stod högt på himmeln. Jag kröp ner under täcket och drog upp det till hakan. Precis när sömnen började ta över min kropp vibrerade mobilen på nattduksbordet. Jag strävade otåligt efter den med slutna ögon och stirrade på smset som lyst upp min skärm.

22.38, Felix:

Jag saknar dig, jag vill inte fira min födelsedag utan dig .. I miss ur kisses. Jag vill ha dig här. Jag vet inte hur länge till jag klarar det här, utan att se dig eller röra dig.

22.39, Alice:

Jag saknar dig med Felix och dina läppar. Jag vill mysa med dig ): Jag vill att du kommer hem.

22.40, Felix:

Antar att du försöker sova?

22.40, Alice:

Hurså? Men ja

22.41, Felix:

Då ska jag låta dig sova.

Dröm om mig cutie.

22.42, Alice:

Jag kan hålla mina ögon öppna ett tag till, hur har din dag varit?<3

Spelat in något nytt?

22.43, Felix:

Awesome, fansen här är lika craycray asså.

Vi har spelat på en skola idag och försökt spela in lite musik, hur har din dag varit?<3

22.45, Alice:

Fett crappy asså, mina föräldrar ska tydligen flytta isär o skit.

Och att Zack vägrar att prata med mig

22.46, Felix:

Ring mig på skype istället. 

-

Det här är ännu en filler, eftersom jag glömde skriva igår:) TACK SÅ JÄTTE MYCKET FÖR 130 READS OCH 15 VOTES. Älskar er. Kram // ElviraSandman