The city >> f.s

Kapitel 17 - En blandning av nervositet och glädje

Kapitel 17 - En blandning av nervositet och glädje

10.08, Kaspian;

Du kan inte fatta vad som just hände, jävla helvetes skit asså.

Har du pratat med pappa? Alianus.

10.10, Alice;

Geez du är happyhappy idag, vad hände? Nej det har jag inte btw, vadådå? Kaspianus.

10.11, Kaspian;

Det finns fan visst en anledning för att de ska skilja sig. Och som jag fattat det är det fan hans fel.

10.11, Alice;

Snälla säg att du skojar? Du skojar eller hur?

Har pappa varit otrogen?

Jag stirrade sammanbitet ner på mobilen och lutade pannan mot det kalla, metall skåpet. Hur kunde han? Jag tryckte irriterat upp pappas nummer men hejdar mig fort när jag inser att han är på jobbet.

10.14, Alice;

Har du varit otrogen mot mamma? Hur kunde du?

Kaspian har berättat, och jag vet inte hur han har fått reda på det. Men förklara, NU snälla. Pappa, det kan inte vara sant ..

10.16, Pappa;

Alice. Kan vi prata om det här senare? Jag är upptagen.

Jag är i Stockholm över dagen på jobb, vi måste diskutera det här. När slutar du?

10.17, Alice;

13.00

Jag drog frustrerat händerna genom håret och sparkade flertals gånger in i väggen med knytna nävar. ”Är du okej?” mumlade Kevin tyst och la handen försiktigt på min axel. ”Ja, varför skulle jag inte vara okej? Allt är okej. Allt är helt okej, no biggy.” Väste jag lågt. Han höjde skeptiskt sina händer upp i luften och nickade sakta med oroliga ögon. ”Helt säke…-” ”Jag är helt säker Kev, tackar som frågar” muttrade jag med slutna ögon och puttade mig förbi honom mot klassrummet.

”Hej älskling” sa pappa försiktigt och ställde prydligt tillrätta sina skor framför dörren. Jag himlade med ögonen och gav honom en irriterad blick innan jag fortsatte zappa mellan kanalerna. ”Alice älskling” försökte han. Jag kastade suckande ifrån mig kontrollen och lutade mig tillbaka mot soffan med blicken fäst på honom. ”Kalla mig inte det” morrade jag och korsade mina armar över bröstkorgen. ”Alice du måste förstå, jag träffade Jenni långt innan jag och din mamma träffades” Hans ögon var bekymrade och nästan lite bedjande. En stor rynka hade bildats mellan hans buskiga ögonbryn och hans läppar var hårt sammanbitna. ”Jasså? Jenni? Är det namnet på det som förstörde vår familj?” väste jag sarkastiskt och drog frustrerat händerna över ansiktet. ”Det här är inte Jennis fel” suckade han lågt. ”Jag var aldrig otrogen mot Martina, vårt förhållande hade börjat falla ihop långt innan jag träffade Jenni igen. Och jag blev inte tillsammans med Jenni innan jag och din mamma gjort slut, visst vi träffades innan det. Men din mamma visste Alice, hon visste och hon var okej med det. För det var inte Jennis fel att vårt äktenskap började falla ihop”

Jenni. Jenni Alexandersson. Jag hade i evigheter skrollat igenom pappas facebook kompisar och letat efter det namnet. I ett försök att para namnet med ett ansikte, kanske ett bekant ansikte. Men efter att jag klickat in på hennes profilbilder insåg jag att jag aldrig sett henne i hela mitt liv och det kanske inte var så konstigt när hennes adress stod på Värmdö. Hon var kort och kurvig, vänliga bruna ögon och mörka lockar som knappt nuddade hennes axlar. Leendet på hennes läppar var stort och små skratt gropar syntes svagt på hennes kinder. Pappa hade också berättat om hennes två barn, Wilma och Emanuel.

 Bara två dagar senare var vi syskon samlade i Stockholm för att träffa Jenni och hennes familj. Hela morgonen hade jag haft en konstig känsla i magen, en blandning av nervositet och glädje. En del av mig var lycklig för pappa, och en del av mig mådde dåligt för mammas skull. Noahs mun rörde sig fort bredvid mig i baksätet, han verkade i alla fall lycklig. Jag lutade huvudet mot Benjamins axel och suckade lågt med blicken fäst ner på mina sammanflätade händer. Bilen saktade in framför ett stort, vit trähus och pappa vred sig i framsätet med ett leende på läpparna mot oss. ”Vi är här” sa han muntert, drog ur bilnyckeln och puttade upp bildörren. Jag slätade till den vinröda kjolen och gav Benjamin en lätt knuff innan jag följde efter honom ut i den kalla luften. Jag kastade min bruna, läderväska högre upp på axeln och log ner mot Alex som stirrade upp på mig. ”Skulle inte Kaspian möta oss här?” muttrade jag lågt och sneglade upp på de röda rosorna pappa höll i ett hårt grepp mellan båda händerna. Min blick vandrade över huset som tornade upp framför mig, stort och vitt med massa fönster. En svart bil stod parkerad på uppfarten och en vit damcykel precis framför verandan. ”Nejmen hola familjen!” utbrast Kaspian och kastade armarna runt mig och Benjamin. ”Nejmen tjena idiot” skrattade jag och gnuggade retsamt handen över hans huvud. ”Kom, kom familjen” sa pappa nervöst och föste oss mot verandan med sin lediga hand. Jag himlade med ögonen. Den vita dörren flög upp framför oss och samma ansikte som jag sett på datorn för bara några dagar stirrade tillbaka på oss. ”Hej, välkomna!” Sa hon glatt och gestikulerade vilt med armarna åt oss att komma in. Jag sneglade skeptiskt på Benjamin innan jag klev längre in i huset bakom Kaspian. Hallen vi stod i var vitmålad precis som allt annat och en stor hallspegel med en beige pall framför var det första jag fick syn på. Bredvid hallen till höger fanns en öppning till vad jag gissade var köket och jag skymtade en vit trätrappa runt hörnet Jag stirrade stumt upp på familjefotot över hyllan på väggen och drog fingret längst den bruna, trähyllan. Kortet måste varit taget för flera år sedan, en liten flicka med blonda lockar gömde sig med ett leende lekandes på hennes läppar bakom Jennis högra ben. Hon var en kopia av sin pappa. En lång, blond man med glasögon stod med armen om Jenni och handen placerad på den unga killens axel. De såg så lyckliga ut. Jag slet blicken från fotot innan jag tveksamt följde efter familjen in i köket. ”Sätt er så ska jag bara fixa till lite här” Hon log mot oss över den gråa köksbänken och viftade med handen mot köksbordet. Jag sjönk ner i en stol bredvid Kaspian och pressade fram ett leende på läpparna. ”Mina barn, Wilma och Emanuel kommer snart hit för att äta med oss. De är i er ålder” Hon sneglade mot mig och Kaspian med ett leende på läpparna och torkade av händerna på det blommiga förklädet. ”Kul.” jag nickade lite frånvarande och log svagt mot henne. Jag vred mig på stolen när jag hörde ytterdörren smälla igen. ”Hallå? Vi är här!” En smal, blond tjej dök upp i kökets öppning och hennes läppar sprack ut i ett leende när hon fick syn på oss. ”Hej!” Jag vinkade muntert och log. De blonda lockarna dansade runt hennes ansikte när hon vinkade och hon blåste skrattandes bort en lock som fastnade i det illröda läppstiftet. ”Du skulle ju vänta på mig” mumlade en mörk och raspig röst innan han gav henne en lätt knuff med armbågen. Han var lång och en exakt kopia av Jenni. ”Hey, trevligt att träffas”

-

HEJ NI. Jag skrev precis klart det och hoppas ni gillar det. För er som är nyfikna så har jag tänkt mig att Wilma och Emanuel "spelas" av syskonen Humphrey i Gossip girl, Jenny och Dan. Taylor Momsen som Wilma, innan hon ändrades förståss, som hon ser ut i första säsongen av gossip girl med kort hår. Och Penn Badgley som Emanuel. Jag kommer faktiskt fixa till resten av hennes familj och kompisar, så kika in på cast så småningom så ska jag nog ha fixat det. Kram // ElviraSandman

-> Outfiten