Emanuels perspektiv:
Jag spärrade upp ögonen åt hans svar. Om han inte ville att hans mamma skulle få reda på det var det här det absolut sämsta sättet att göra det på. Han fortsatte bara stirra på mig, och jag visste att alla runt bordet stirrade på honom. Varför gör han inget? Varför försöker han inte rädda situationen eller någonting alls??
"Idiot" mimade jag surt mot honom. Han verkade då komma tillbaks till världen och inse sitt misstag, för han gapade lite och rodnade. Han slog direkt ner blicken till bordet och drog nervöst handen genom håret.
"Men du sa ju att du inte hade träffat någon?" frågade hans mamma förvirrat och fortsatte kolla på honom. Hennes blick flyttades sedan till alla runt bordet. Jag sjunk ner lite diskret i stolen och tuggade snabbt. Emelie vred sig lite på stolen bredvid mig.
"OMG JUSTE MAMMA JAG TRÄFFADE EN SKITSNYGG KILLE IDAG OCH JAG TROR ATT HAN GILLAR MIG! Han sa att han ville knulla upp mig!" sa Emelie panikslaget. Jag gapade stort och kollade på henne som att hon var helt sjuk i huvudet. Vem snackar om det med sin mamma? Hon gav mig bara en diskret blick, och jag fattade vad hon precis hade gjort. Hon räddade oss. Susanne gapade jättestort och kollade på sin dotter som hade klistrat på ett fake-leende på läpparna.
"Vafan Emelie? Vad har vi sagt om att prata om sånt här framför Ella?" sa hon irriterat och gav henne en mördarblick. Ella kollade förvirrat på dom och höjde ögonbrynen.
"Vad betyder det? Jag menar.. Det där ordet? Är det ett svärord?" frågade hon med sin ganska ljusa röst. Susanne började rodna lite och nu var det hennes tur att kolla ner i bordet.
"Knulla betyder att man-"
"ALEX NEJ" Susanne avbröt honom snabbt och gav honom en blick som skulle kunna döda honom. "HON ÄR FORTFARANDE BARA ETT OSKYLDIGT LITET BARN!" skrek hon till honom och kollade sedan mjukt tillbaks till Ella. "Gumman, det kommer du få reda på när du blir lite större!" sa hon mjukt och log sedan innan hon återigen kollade tillbaks till Emelie och mimade något jag inte kunde förstå. Emelie verkade dock fatta det, för hon kollade direkt ner i sin mat och hela bordet blev nu tyst.
"JAG ÄR INTE ETT LITET BARN" skrek Ella argt och la armarna i kors med en sur blick som mötte Susannes. Susanne suckade och kollade nästan lite sårat tillbaks på Ella.
"Förlåt, min lilla tjej, men det är faktiskt så att i våra ögon är du ett barn." sa hon snabbt. Ella muttrade något ohörbart innan hon argt gick ifrån bordet.
Resten av måltiden fortsatte vara helt tyst. Ingen sa ett enda ord, och det var verkligen obekvämt. Jag började må dåligt över att Dennis bara satt där och kollade ner på sin mat. Han hade bara ätit någon tugga. Det oroade mig bara ännu mer när alla var klara och gick från bordet utan att ens fråga honom varför han gjorde såhär mot sig själv. När dom gått ut ur köket kollade jag på honom och försökte fånga hans blick.
"Du måste äta." sa jag försiktigt och kollade på hans sårade blick som jag möttes av. Sa jag något fel? "Varför frågar dom inte vad som är fel?" fortsatte jag och tänkte igen på att dom inte sagt ett ord om det.
"Det har varit såhär sedan jag var liten, jag gissar att ingen bryr sig längre?" frågade han och försökte se glad ut. Men jag såg rakt igenom det och såg hur svag han var. Jag ställde mig upp och satte mig ner bredvid honom. Jag suckade lite och tog tag i hans hand. Jag flätade ihop våra fingrar och kollade på honom. Hans blick var fortfarande på maten, och jag såg hur osäker han såg ut att vara. Jag lutade min panna mot hans muskulösa axel.
"Jag bryr mig, snälla ät." sa jag försiktigt och kände hur han skakade på huvudet. Jag kollade upp på honom och såg hans tomma blick. Men istället för att låta honom svara tog jag tag i tacosen och tryckte in den i hans mun. Detta gjorde att både han och jag började skratta lite, och det kändes bra att se hans leende igen. Jag log nöjt åt mig själv när han sakta tog några fler tuggor innan han la ner den. Det är i alla fall bättre än inget. Han tog tag i min midja och drog mig närmare honom, och innan jag hann säga något kände jag hans mjuka läppar mot mina. Det var helt underbart och jag kände alla fjärilarna i magen som vaknade till liv av att vara så nära honom.
Han släppte mig och ställde sig plötsligt snabbt upp. Jag undrade vad som var fel innan jag kollade bakom mig och såg Ella komma springandes mot oss. Jag svalde nervöst när hon kom fram och stirrade på mig med en misstänksam och frågande blick. Hon ställde sig sedan med armarna i kors och studerade oss båda. Jag kastade en snabb blick på Dennis och såg att han kollade ner i golvet.
"Varför pussades ni? Är ni kära?" frågade hon nyfiket och kröp till min förvåning upp i mitt knä. Jag kollade diskret på Dennis och såg honom klia sig i nacken innan han mötte min blick. Jag log bara retsamt mot honom och kollade tillbaks på Ella. Hon sträckte på sig och knuffade till Dennis hårt. Han kollade förskräckt upp och mötte hennes blick. "Svara då!"
"Ja, vi är typ kära men säg inget till mamma!" svarade han stressat och jag såg hur Ellas ögon lystes upp.
"Ska ni gifta er?" frågade hon upphetsat och jag kollade rodnandes bak på Dennis vars kinder också blivit röda under sekundrarna som passerats efter att frågan ställts. Jag skrattade till lite och skakade på huvudet innan jag gjorde något konstigt ljud.
"Ehm.. Jag vet inte?" skrattade jag lite nervöst och ryckte till när jag hörde deras mammas röst.
"EMELIE NU KOMMER DU FAN HIT! JAG ORKAR INTE MED DIG OCH DINA TONÅRSREVOLTER"
***********************
Jag satt i soffan hos Dennis i deras vardagsrum och bytte hela tiden kanal. Det verkade inte finnas något alls på tv just nu. Jag suckade när Dennis kom och satte sig bredvid mig. Han la armen om mig och drog mig närmare honom.
"Jag tänkte fråga en sak? Ehm.. Vill du bli min pojkvän?" frågade han och såg nervös ut. jag log bara stort och nickade. Han log tillbaks, ännu större, och såg ut att slappna av. Jag flyttade mig närmare honom och njöt av närheten när våra läppar plötsligt möttes i en perfekt kyss som fick hela min kropp att fladdra till. Jag log genom hela kyssen och mötte hans blick när vi avslutat den.
"Jag tror jag älskar dig." viskade jag och lät mitt huvud falla till hans axel. Han omfamnade mig med sina starka armar och drog mig mot honom.
"Jag älskar dig." viskade han i mitt öra och fick rysningar gå genom hela min kropp. Jag log stort, och kunde inte få bort det fula leendet hur mycket jag än försökte. Jag var för glad, helt enkelt. Och det var helt underbart. Jag kände mig så trygg i hans famn.
____________________________________________
