Emanuels perspektiv:
När jag släppte kramen kollade han in i mina ögon. Hans var så fina, så sjukt fina. Hela han såg perfekt ut. Jag satt säkert och stirrade jättelänge. Plötsligt kom han närmare, och sedan kände jag hans varma, rosa läppar mot mina. Han tog tag i min midja samtidigt som min högra hand flyttades upp mot hans nacke. Och herrrrreeguud.. Perfektion kanske existerar ändå? För den kyssen var fan perfekt. Den var mer än perfekt.
*************************************
Fyra dagar senare satt jag på en bänk på skolgården med Nina.
"Herregud, Emmeeeh.. Vad hände?" hennes röst var orolig och blicken var allvarlig. Hon hade sin svarta skinnjacka på sig, och hon var som vanligt fin. Jag log mot henne.
"Ja, jo, jag dog nästan, haha.. Men jag mår bra nu. Jag gick ju in i skogen för att försöka hitta Dennis. Sedan började det regna, blåsa och blabla.. Sedan plingade jag på ett hus och gissa vem som öppnade? Dennis. Utan tröja, och fan vad snygg han är utan tröja. Han hjälpte mig, duschade mig med varmvatten så jag skulle bli varm och..." hon avbröt mig.
"Duschade dig?" Nina såg förvirrad ut där hon satt. Jag skrattade till lite.
"Vi hade kalsonger på oss.. Men i alla fall. Sedan bäddade han ner mig i sin säng och skedade med mig. Såå.. Aa. Juste, han har två hundar som heter Laban och Bamse också! Sedan så typ.. Sedan kysste han mig." jag rodnade lite och kollade ner i marken. Ninas min var förvånad.
"Omg, hur var det?" frågade hon uppspelt. Jag skrattade till lite.
"Det var.. Perfekt." jag berättade inte om Dennis ärr. Det är något som är mellan oss två, ingen annan. Nina log nöjt mot mig.
****************
När dagen var slut såg jag Dennis. Han stog med sitt gäng, och dom pratade om något. Jag gick upp bredvid honom, och kände alla blickar på mig.
"Tack igen" sa jag lite diskret, men hans 'vänner' hörde. Dom omringade mig, men Dennis kollade på dom med en lugn blick. Jag tänkte att 'nu ska han säga till att dom ska lämna mig ifred'. Men fan, vad fel jag hade.
"Tack för vadå? Jävla bög, dra åt helvete." hans ord stack och brändes som ett brinnande svärd som trycktes in i mitt hjärta. Jag fick tårar i ögonen och det kändes som att mitt hjärta sprängdes.
"För att du räddade mig?" sa jag frågande med min röst som lät helt förstörd. Dennis blick var helt oberörd och tom.
"Jävla bögäckel! Stick för fan! Du får mig att vilja spy" hans ord fick dom andra att skratta. Jag sprang därifrån, hem. Vilket fucking svin!! Med tårar i ögonen sprang jag upp i mitt rum och la ansiktet i kudden. Tårarna rann som aldrig innan och mitt hjärta gick sakta och plågsamt sönder gång på gång.
Dennis perspektiv:
När jag såg Emanuel springa iväg, då krossades jag. Jag gick helt och hållet sönder. Allt är fucking mitt fel. Varför fuckar jag upp allt hela tiden? Fan, allt är så jävla förstört. Efter att jag varit med mitt 'gäng' började jag med deprimerade steg gå hem. Det första jag gjorde när jag kom in genom ytterdörren och gå till mitt rum var att dra tio streck på min högra underarm. Det sved till och det kändes skönt, men det hjälpte inte. Varför hjälpte det inte? Det brukar alltid hjälpa, i alla fall för en sekund. Jag slängde bort rakbladet jag hade i handen och sprang mot datorn. Jag tog snabbt fram tumblr och började skriva:
If you're reading this, you know who you are, I'm so fucking sorry. It breaks me inside that those words that I said wasn't "I love you" or "I'll do anything for you". I'm so fucking sorry, I can't describe it. Especially not with words. You know that I always mess things up, you know that, right? I told you to stay away, to not give a shit about my problems. But still, you just hugged me and said that you'd help me. I messed it up, as usual.
I just want you to know, that holding you while you were sleeping was so fucking awesome. And when I kissed you, when I felt your sof lips against mine, it was the best moment of my entire life. I knew it was wrong, but then.. Why did it feel so fucking right? I'm trying to fight the feelings I have for you, but I can't. I really really like you. But it scares the hell out of me. YOU'RE THE MOST BEAUTIFUL BOY I'VE EVER MET. The most beautiful person I've ever seen, and I just can't handle that I'm falling for you. A boy. It scares me, and I'm so, so sorry for what I've done. I don't even know if you've got tumblr. I don't think you'll ever see this. Men Emanuel, fan.. Jag tror jag är kär i dig. Förlåt.
Jag skickade iväg det med tårarna rinnandes ner för mina kinder. Räknas detta som att typ komma ut? För jag skrev ju att det var en kille? Det viktigaste är att Emanuel ser det, även fast jag tror att han inte kommer göra det, så hoppas jag det. Allt är sant. Och jag är så jävla ledsen just nu.
Jag tog fram rakbladet igen och drog det sakta mot huden.
Emanuels perspektiv:
"Jag måste ta tag i livet, glöm honom nu." sa jag till mig själv när jag satte mig upp i sängen och tog upp datorn. Jag gick in på tumblr. Det som tar mig till en annan värld, bara så att jag jag tänka på annat. Det första som kom upp var en lång text. Jag började läsa den.
"If you're reading this, you know who you are, I'm so fucking sorry. It breaks me inside that those words that I said wasn't "I love you" or "I'll do anything for you". I'm so fucking sorry, I can't describe it. Especially not with words. You know that I always mess things up, you know that, right? I told you to stay away, to not give a shit about my problems. But still, you just hugged me and said that you'd help me. I messed it up, as usual.
I just want you to know, that holding you while you were sleeping was so fucking awesome. And when I kissed you, when I felt your sof lips against mine, it was the best moment of my entire life. I knew it was wrong, but then.. Why did it feel so fucking right? I'm trying to fight the feelings I have for you, but I can't. I really really like you. But it scares the hell out of me. YOU'RE THE MOST BEAUTIFUL BOY I'VE EVER MET. The most beautiful person I've ever seen, and I just can't handle that I'm falling for you. A boy. It scares me, and I'm so, so sorry for what I've done. I don't even know if you've got tumblr. I don't think you'll ever see this. Men Emanuel, fan.. Jag tror jag är kär i dig. Förlåt."
Jag tappade nästan andan när jag kollade på namnet. Det var Dennis tumblr. Fan, juste jag började ju följa honom igår. Jag kände varma tårar rinna ner för mina kinder, och jag skakade på huvudet. Han är ett fucking svin.
Men..
Det är sött ändå. Han skrev på sin tumblr att han gillar en kille. Att han gillar mig. Han skrev till mig. Det är sött. Fan nejnejnej. Det är det verkligen inte. Varför sa han då så till mig i skolan? Vågar han inte visa vem han är för sina jävla vänner?
Är han verkligen kär i mig? Nej.. Eller? Nejnej. Nej. Bara.. Nej. Han är straight. Men ändå.. Tänk om han verkligen gillar mig? Jag började tänka på hans magmuskler, på hans ögon, på hans läppar, och på hur omtänksam han var mot mig. Men sedan kom jag på vad han hade gjort mot mig, i skolan. Men det försvann när jag tänkte tillbaks på hans leende, och att han räddade mitt liv. Och att han gillade att hålla om mig när jag sov. Jag tänkte på kyssen. Första gången jag upplevde perfektion på riktigt. Är jag kär i honom också? Fan..
________________________________________
Asså herregud. Har hög feber, kan knappt andas och huvudet gör skitont. Hade glömt hur det känns att vara sjuk :/
Hoppas ni mår bra, tack för era kommentarer, röster, och att ni läser! Det betyder mycket <3 <3
