Emanuels perspektiv:
"Dennis helt jävla fucking seriöst, sluta göra såhär mot dig själv!!" skrek jag samtidigt som jag sprang fram till Dennis och flyttade honom bort ifrån toaletten. Vi var i skolan, och vi hade precis ätit lunch. Jag som hela tiden hade min blick på Dennis när han satt med sitt gäng, och jag satt med tjejerna, såg jag hur han snabbt gick där ifrån. Jag visste precis vad han var på väg att göra. Han skulle gå och kräka upp det.
Så nu stog jag här med armarna runt hans tunna, men ändå väldigt starka och muskulösa kropp och såg hans tårar rinna ner för kinderna. När jag såg det kände jag mina egna tårar samtidigt som det sved till i halsen, hjärtat och magen. Det kändes som ett stort svärd som högg i mig gång på gång och jag ville inte se mer.
"Förlåt" viskade han svagt, och jag drog in honom i en stor kram. Hur kan han göra såhär mot sig själv? Han är ju helt perfekt. Jag släppte honom och såg hans tårar som fortfarande rann sakta. Fan vad det sved.
"Du är så jävla perfekt, hur kan du inte se det? Du behöver inte göra så. Du får inte göra så." sa jag bestämt, med en röst som knappt höll. Han skakade bara på huvudet och mina tårar fortsatte rinna. Han stog bara där blankt, som att han inte kände något över sig själv.
"Du säger bara så.. Jag är så ful och fet och svag och äcklig. Du borde inte ens få vara nära mig, du är för fin för det.." snyftade han och nu började tårar sakta rinna ner. Jag torkade bort hans tårar och kollade in i hans ögon.
"Dennis.. Du är vacker, snygg, fin, söt, du anar verkligen inte. Du är inte alls fet eller svag, du är helt perfekt. Du måste sluta låta osäkerheten styra ditt liv. Jag gillar dig verkligen, Dennis. Så snälla, gör inte såhär mot dig själv." viskade jag när jag kollade in i hans ögon. Tårar rann sakta ner för hans kinder, mina tårar rann också. Det kändes som att han var den enda jag brydde mig om. Det fanns ingen annan. Världen fanns inte, han var den enda som existerade på riktigt.
"Okej" viskade han tillbaks, och pressade sina mjuka läppar mot mina. Det var som att allt suddades ut och han var det enda jag tänkte på. Dennis. Dennis. Dennis. Dennis. Dennis. Dennis. Jag lät den underbara känslan gå igenom mig som alltid uppstod när vi kysstes. Det var perfekt. Varje kyss med honom är perfekt.
"Jag vill bara inte leva längre, allt är så svårt." fortsatte han, och jag hörde smärtan i hans röst även fast han försökte dölja den. Jag kollade på honom. Jag kände mig som en stort klump som bara existerade och jag visste inte hur jag skulle svara.
"Du måste leva längre" var det enda jag sa. Det var det enda jag kom på, och sedan gick han ut. Jag stannade där inne lite. Om hans kompisar skulle se mig nu skulle han vara körd, det visste jag. Han kommer gå hem, han vill inte visa sig svag framför dom andra. Det är verkligen svårt att försöka vara stark när man egentligen är svag. Och det är svårt att se på när någon annan kämpar, och det känns som att man inte kan göra något annat än kolla på.
******************************
Timmarna hade passerat och skolan var slut. Resten av dagen tänkte jag bara på Dennis. Jag hade skrivit till honom och ringt honom, men han har inte svarat. Det började göra mig orolig och jag försökte klura ut något att säga till honom. Jag ville inte söka runt på typ.. Google för ett svar. Jag ville att det jag ska säga ska komma rakt ut i mitt hjärta och träffa honom som en bomb. Fast en bra bomb.
Jag kunde verkligen inte få honom ur tankarna. Det var omöjligt och jag började känna mig osäker. Varför är han så svår? Han är så instängd och döljer allt tills man kommer på honom med något. Fast det tror jag dom flesta människorna gör. Man döljer tills någon märker.
Mamma har alltid sagt till mig att det bara är några få som verkligen bryr sig om en. De andra låtsas bara, eller orkar inte ens fråga hur man mår. Man blir ganska förvånad när man märker hur lite de runt omkring en faktiskt bryr sig. Det är jätteofta för många människor som internetvänner är mycket bättre och bryr sig så sjukt mycket mer än vänner man har irl. Det är sjukt. Varför bryr sig ingen?
Jag tror det är för att alla är så upptagna med sig själva att dom inte ens har tid att tänka över andra om det inte ger någon slags effekt på en själv. Världen är så grå, ändå. Det finns inte alls många som är färgklickar. Det finns några, men dom är svåra att hitta. Dock så har jag hittat tjejerna. dom är bäst i hela universum, jag älskar dom verkligen. Dom är mina färger. Jag är så glad att dom finns, och de gör att jag aldrig känner mig ensam.
Dennis perspektiv:
Jag känner mig så ensam hela tiden. Så sjukt ensam. Ingen orkar med mig på riktigt, inte ens jag orkar med mig själv. Jag orkar inte med någonting. Jag orkar knappt ens existera. Det är så mycket som händer hela tiden, speciellt i mina tankar. Det blir som att allt bara trasslar ihop sig och jag orkar inte. Allt blir alldeles för mycket. Livet skulle verkligen vara enklare utan skolan, eller hur? Kanske inte på lång sikt, men i alla fall för stunden. Att bara få issolera sig från hela skiten och bara ha sig själv och sina egna tankar. Men samtidigt vill jag inte vara ensam. Jag vill inte vara själv. Varför är allt så komplicerat?
I hela mitt liv har det kännts som att jag är ensam. Ingen, förutom min familj, har brytt sig om mig. Ingen. Aldrig. Folk har bara sagt att jag är snygg, men det hjälper inte mot ensamhet. Jag mår så dåligt varenda jävla dag bara för den känslan som människor kan känna. Ensamhet. Att vara ensam, att inte ha någon alls att vara med.
Vart jag än kollar ser jag folk som skrattar med varandra, folk som kramas, folk som är säkra och inte alls ensamma. Jag ser bara folk som inte spenderar en enda timme utan att på något sätt prata med någon annan. Men jag spenderar varje sekund av att känna ensamheten borra igenom mig. Jag känner stora hål i mig och jag vet inte hur jag ska laga dom. Jag kan inte laga dom. Inte ensam. Men varje gång jag tänker på ensamhet dyker ett enda ord upp.
Emanuel.
Ett namn som betyder så mycket. Direkt när han kom kändes det som att ett sår i mig sakta började läkas. När han höll om mig i badrummet idag efter lunchen kändes det tryggt. Det kändes bra, och som att jag blev starkare. Det känns som att han kan göra mig hel. Men varför? Varför en kille? Varför inte en tjej? Min pappa kommer fan hata mig ännu mer än han redan gör. Du kommer snart se vilken skitstövel jag har till pappa.
Jag är inte gay. Nej, det får jag inte vara. Jag kan inte vara det. Det går bara inte! Varför får en kille att känna mig så trygg? Varför får en kille mig att få fjärilar i magen? Varför?
_________________________________________
Tja! Okej så jag vet inte riktigt. Idag mår jag skit. Min hemkunskapslärare får mig att känna mig totalt hopplös, och jag vet inte ens varför. Det är som att hon inte har en själ eller är typ en soldattränare eller något skit. Hon är sämst i hela världen. Jag hatar henne. Jag pratade dock med mina kompisar och mamma och pappa, så det känns lite bättre nu. Men ändå, hon är sämst.
Lärare ska inte få en att må dåligt, okej? Försök bara glömma dom och fokusera på plugget, och inte på läraren. Det är din framtid, och låt den inte förstöras på grund av nån äcklig gammal tant eller gubbe som misslyckats med hela sitt fucking liv förstöra den.
Jag hoppas verkligen ni mår bra! Löven börjar bli fina nu, julen kommer närmare. Och halloween är snart! Låt inte skolan ta över allting. Du måste ha tid för dig själv, för dina egna tankar och dina egna känslor. Skolan förstör så mycket för så många. Det är så jävla fel.
Ha det bra, och skit i om lärarna eller någon annan säger något dåligt om dig. De vet inte ett jävla skit om ditt liv eller vad du går igenom. De har inget att säga till om när det gäller dig. Det enda lärarna ska göra är att lära dig saker, låt dom inte göra mer än så.
Kram <3 <3
