Jag rusade in i skogen, tog fram min camping-kniv och högg bort buskarna som var i vägen. Det var då jag såg det. Min bästa vän som hade en kniv intryckt bakifrån, som gick ut på andra sidan... Efter ett tag föll van ner på knä och ramlade ner.. Hans ögon var öppna, och jag stängde dem långsamt.
Jag reste mig upp utan ett ord, och gick långsamt till stranden. En tår kunde inte hålla sug inne och ber rann den för min kind. Jag struntade i att torka bort den och gick vidare ner i vattnet..
Jag föll på knä och brast i gråt.
Alla dessa skrik, alla dessa tårar, alla dessa liv, alla dessa ögonblick...
Inget kunde någonsin glömmas..
Och min bästa vän André, som jag alltid haft så kul med.. Inget av dessa minnen kunde någonsin återupplevas.
-Vad är detta för sjuk ö?!!!? Skrek jag ut i tomma intet.
Men vem skulle någonsin svara på den frågan?!
De två stycken som var kvar, Elias och Meggie, försökte lugna ner mig. De drog upp mig ur vattnet och la mig på sanden vid brasan. Det var varmare..
Elden nästan dansade omkring som älvor. Jag måste ha skadats mentalt av denna ön, för älvorna liksom sjöng och kallade på mig..
-Vi går och hämtar mer ved, sa Meggie stressat..
Jag försökte få ur mig "Snälla stanna! Lämna mig inte ensam!"
Men jag fick inte ut mig ett ord..
Jag låg där och tänkte en bra stund.
"Jag orkade inte mer av detta elände"
Plötsligt sträckte jag min hand in i brasan.
Det sista jag kom ihåg då, var Meggie och Elias, som släppte elden och kom springandes emot mig. Sen svimmade jag...
-----------------------------()---------------
Varning! INTE slut!!
Kommentera gärna vad ni gillar med boken, (eller ogillar)!
Tar emot alla sorters kritik!!😘
YOU ARE READING
Plågat Sinne
Horror8b är på klass resa. De har åkt båt till en liten ö som sägs vara hemsökt. Först har de jätte trevligt och skrattar vid lägerelden . Men efter ett tag så märker de att en efter en försvinner...
