Plågat Sinne

Kap.8

-Vakna! Sa en röst.
Först trodde jag att jag var i himlen, för när jag först öppnade ögonen, så strömmade vackert vitt ljus in.
Någon stod hukad vid mig.
-Hur mår du?
"Vem är det! " försökte jag få ur mig.
Jag började se mer och mer, tills jag ansträngde mig för att det var.
Meggie...
Jag försökte resa mig upp med handen, men någonting gjorde förskräckligt ont..
Vad var det som hände?! Vart var jag?!
Det plågade mig... Jag försökte resa mig upp med andra handen, och Meggie hjälpte mig upp.
Jag fattade först inte var jag var, men kom och tänka på alla skriken och liven, och då visste jag vart jag var.
På ön...
Jag tittade ut mot havet, sedan på min hand. Den var full av flammande brännskador.
Vad var det som hände igår!!?
Meggie förklarade att jag hade försökt brinna upp. Jag förstod mig själv..
-Vart är *host* Elias? Lyckades jag få ur mig med krasslig röst.
-Han är och hämtar vatten till din hand, sa hon med en vänlig röst.
Hon var den starkaste på denna ö..
Hon försökte ändå hålla humöret uppe.
Det var något jag aldrig skulle kunna göra.
Efter en stund kom Elias med en hink vatten. Han droppade försiktigt vatten över den, men det sved ändå.
-Gör det snabbt! Sa jag.
Han nickade omtänksamt och hällde på allt.
Jag knep ihop tänderna och blundade så hårt jag kunde. Lite skrik lyckades komma ut mig.
Elias gick och hämtade mer vatten som vi skulle ha till soppa.
Det märktes att han var stressad på hans sätt att gå.
-Du får gråta. Sa Meggie med sin lugna röst.
-Det är inte starkt att gråta.. Sa jag mes min envisa röst.
-Det är visst starkt att gråta! Särskilt inför andra! Sa hon och smekte mig mjukt på kinden.
Jag råkade av misstag fälla en tår men torkade bort den direkt.
Jag ville inte gråta..