Plågat Sinne

Kap.9

Meggie och Elias gjorde en soppa, som smakade vedervärdigt. Men jag var tacksam ändå. Väldigt tacksam..
-Hörd ni?! Båtens tuta!!! Den är i land!! Sa jag glatt,
-Vi måste tillbaka till Ronja och de andra! Sa jag plötsligt.
Dom tittade på mig, och Meggie höll med. Vi drack upp soppan, och gjorde oss iordning. Elias rev av en bit av sin tröja och lindade in min arm i den.
Det sved lite grann, men jag försökte att låta bli att tänka på det.
Vi började gå genom det sunkiga träsket när plötsligt ett till spjut träffade ett träd. Och ännu en lapp var på den, så jag gick fram och läste.
"Vänd dig om"...
Sen gjorde allt bara ont. Jag kände hur jag inte kunde andas, och jag tittade ner på mina armar. En var borta.!!
Det forsade blod och jag föll ner på marken, och skakade. Jag skrek så att alla fåglarna skräckslaget lämnade ön.
André slet av sig hela tröjan och stoppade blodet min kropp för att förblöda. Jag hostade upp blod och ville bara lämna livet.. Men det gjorde jag inte. Jag ville så gärna, men jag var ändå så tacksam mot Meggie och André. De hade räddat livet på mig flera gånger..
Båda hjälpte mig att resa mig upp.
-Kan du gå själv eller ska vi hjälpa dig? Frågade Meggie.

Jag spydde och hostade upp mer blod.
-Det går bra.. Sa jag så det knappast hördes.
Mina ögon rann blod.. Jag hade blod över allt.
-Träffade de där svärden er också? frågade jag, efter vi hade gått en bit.
-Ja, de träffade mig, men inte lika hårt så det blev bara ett sår. Sa Meggie, och Löt inte lika glad.
Jag tittade ner, och såg ett stort sår på hennes ben, som var helt infekterat...
Vi gick en bra stund tills vi äntligen kom fram till alla tält.
-snyft* gråt* host* skrik*
Vi gick till tälten där det kom ifrån.
Sofia satt där med ryggen mot oss.
Hennes långa långa hår var blodigt.
-Sofia?! Sa Meggie, Som tydligen var Sofias bästa vän.
Sofia tittade med en blick som jag aldrig kommer att glömma..
De sorgsna ögonen..

Ena hennes öga var ihop sytt, det andra hade hon slitit upp tråden på.
-Hon lekte med oss!!! Skrek Sofia skräckslaget.
Vi fattade ingenting, och tittade frågande på henne.
-Hon sydde igen allas ögon sen kastade hon ut oss i skogen, och försökte kasta knivar på oss. Jag slet upp ena ögat och lyckades rymma., Men alla andra dog..
Hon grät högre, men vi hyfsade henne.
Någonting var utanför.
-Okej, nu springer vi allt vad vi orkar, till båten?! S viskade jag.
Alla nickade...