Santa's Homecoming ~ 5-Part Julkalender 2k20

4 Advent

När fjärde ljuset brinner,
vi hämtar julegran
och alla barnen räknar
dan före dan före dopparedan

⋆∘:~.✶*Aaron*.✶~:∘⋆

Jag såg på medan Nick interagerade med Christopher. I famnen hade jag en trött Las. Det kändes konstigt att lämna huset bakom mig, men jag visste att detta var rätt.
"Um... Herr Christopher, Herr Nicholas, behöver ni hjälp med bagaget?"
Jag riktade min blick mot röstens håll. Vid kaminens öppning stod nu en kortväxt, ung kille med stora, gulliga ögon. Han var iförd en lång stickad tröja som räckte honom till låren. Ett par långa, eleganta och invecklade horn dekorerade hans huvud tillsammans med mörkbrunt, rufsigt hår och ett par renöron i samma mörkbruna färg. Han såg extremt skör ut där han stod helt barfota och endast tröjan på sig. Han rynkade sött på näsan och klippte med öronen.
"Ah, Rudolf. Gärna, du och Aaron kan börja packa," log Christopher och nickade uppmuntrande mot mig. Jag vände mig mot den välkända Rudolf och log varmt mot honom. Hans bleka hud fick en rosig nyans och han såg snyggt bort. Jag ledde honom till hallen där allt jag skulle ha med mig stod placerat. Det var tre resväskor, lådan jag hämtat från mitt barndomshem, Las' saker och lite andra förnödenheter som hygienartiklar.
"Så, du är den Rudolf antar jag?" sa jag och log.
"Huh? Den Rudolf?" undrade han med en gullig rynka i pannan.
"Mhm, från låten."
"Åh. Jag antar det?"
Jag skrattade till lite och nickade.
"Jag vill inte göra dig obekväm eller något, men jag kan inte låta bli att fascineras av dina horn."
Rudolfs öron rullade upp som för att titta på sina egna horn.
"Åh, um. Tack."
Blyg liten sak var han allt.
"Här, ta Las så kan jag ta de tunga väskorna," sa jag och överlät min hundvalp till renen.
"Jag tror verkligen inte att jag borde..." mumlade Rudolf lågmält, men tystnade när Las gäspade till och slickade honom på kinden. "Åh, han pratar."
"Varför kan alla höra min hund prata, men inte jag," muttrade jag och sköt upp dörren.
"Julmagi," sa Rudolf.
"Ja," skrattade jag. "Retorisk fråga."
"Huh?"
"Inget."
Väl utanför dörren stannade jag upp och vred på huvudet. Hur i helvete skulle jag ta mig dit upp?
"Här."
Rudolf tog tag i min arm och tog ett språng upp i luften. Jag hojtade skrämt till när vi seglade genom luften. Rudolf landade mycket smidigare än mig kan jag säga. På mitt tak stod nu självaste tomtens släde. Wow wow wow. Tårögd blev man. Rudolf gestikulerade att jag kunde lägga mitt bagage i utrymmet där bak, förmodligen där paketen brukade ligga. Renen placerade Las på framsätet och gav honom en tveksam klapp på huvudet. Några sekunder senare anslöt sig Nick och Christopher till oss med resterande saker.
"Känner du dig redo, Aaron?" undrade Christopher och såg på mig med varm blick.
"Mer än någonsin," log jag med bestämd ton. Nick la sin arm om mig och drog in mig för en kyss som jag mer än villigt besvarade. Lite stelt inför hans pappa kanske.
"Ja, då är det bara att hoppa på."
Och upp i släden bar det av.

Att se marken från denna höjd var som att åka flygplan, men så så så extremt annorlunda. Vi flög verkligen. Jag kände mig fri. Kanske extremt kliché, men jag gjorde verkligen det. När vi ett bra tag senare landade var vi omringade av snö och åter snö. Det var svinkallt.
"H-h-helvete-e," huttrade jag fram.
"Helvete indeed," muttrade Nick och höjde sina händer mot mig.
"Ah, i-ng-en f-fa-r-a!" utropade jag mellan hackande tänder och drog fram den magiska kulan jag fått av Nick. Med lite koncentration lyckades jag få den att lyda mig och på några sekunder var jag omsluten av en varm barriär. Jag andades lättat ut.
"Mycket bättre."
"Herr Aaron kan använda magi?" frågade Rudolf förvånat. Han var... Naken.
"Rue, kläder," påminde Nick renen och gestikulerade mot hans nakenhet. Rudolf såg ner och blinkade förvånat.
"Juste."
Han höjde handen och ett fingerknäpp senare hade han på sig samma stickade tröja som innan. Hans horn lös fortfarande efter rundturen och kastade ljus runt omkring sig. Det var så fascinerande att Rudolf kunde imitera en mänsklig kropp när resterande renar uppenbarligen inte kunde det. Christopher tog tag i mitt bagage. Allt mitt bagage och började gå mot den stora, upplysta herrgården som helt plötsligt tagit form framför oss. Det såg fullständigt surrealistiskt ut med ett sådant grandiost hus mitt ute i ingenstans. Men det var vackert. Nick grabbade tag i min hand och drog med mig. På hans läppar lekte ett uppspelt leende och jag kunde inte låta bli att smittas av det. Jag var på Nordpolen. Helt ofattbart.
"Hur blir det med släden?" undrade jag när jag märkte att Rudolf följde med oss. Las skuttade glatt omkring i snön.
"Tomtenissarna tar hand om den," svarade Nick.
"Tomtenissar... Är de små och gulliga?" undrade jag.
"Små, ja. Gulliga... Hmm... Jag tvekar när det kommer till det svaret," skrattade han. "Men de gillar inte namnet tomtenissar."
Nu var vi framme vid farstun. Plötsligt var jag så extremt nervös. Jag skulle träffa hela Nicks familj. Tänk om de inte tyckte om mig. Tänk om de kände att jag trängde mig på. Helvete helvete helvete.
"Stressa inte upp dig," mumlade Nick i mitt öra. Ska han säga! Christopher tryckte upp dörren så att den svängde upp. Han vände sig mot mig med vänliga ögon och gjorde en öppen gest.
"Välkommen hem, Aaron."
Innanför stod en äldre kvinna som måste vara Maryam, Nicks mamma, tillsammans med tre yngre väsen. De jag antog var Nicks småsyskon Lucia, North och Wynter. Maryam var en ståtlig kvinna med något som såg ut att vara tunisiskt påbrå. Hennes hår var långt, mörkt och vackert. Hon hade samma ögon som Nick. Lucia hade sin mammas hår (som brann i ändarna!), men ett par vinröda ögon och Christophers näsa prydde hennes ansikte. North och Wynter, tvillingarna, var som spegelbilder var varandra, förutom att de var av olika kön. Båda hade snövitt hår parat med samma isblå ögon som deras pappa hade. North med en mer allvarlig uppsyn och Wynter med en mer sprallig en. Las sprattlade till i mina armar och jag tvingades släppa ner honom igen.
"Åh!" utropade Wynter och satte sig direkt ner på huk för att hälsa på valpen. "Vad döpte du honom till?"
Jag blinkade förvånat.
"Las."
"Åh, Las, det passar honom!"
"Efter Nick?"
Jag såg upp på North som hade höjt sitt ena ögonbryn.
"Ja, efter Nick," mumlade jag generat och såg bort. Min pojkvän gav ifrån sig ett roat läte och drog min kropp mot sig så att han kunde pressa sina läppar mot min tinning.
"Ewww, inte framför oss," sa Lucia och grimaserade.
"Jag pussade bara hans tinning Luce (A/N: Uttalas "lutsch")," sa Nick och skakade på huvudet. "Det var inte direkt så att vi höll på att hångla upp varandra."
"Nick!" utbrast jag förebrående och slog till honom med baksidan av min hand. Jag kände hur mitt ansikte hettade till kraftigt.
"Aww, ungar. Retas inte med honom," läxade Maryam upp sina barn. "Det är så trevligt att äntligen få träffa dig, Aaron. Jag är Maryam, Chris' fru, men det tror jag nog du redan vet. Kom in, kom in."
Hon log varmt mot mig och så fort jag kommit innanför tröskeln drog hon in mig en moderlig kram. Ett förvånat läte slapp ur min mun och Nick skrattade till.
"Så, vi ska inte pressa dig vidare. Nicholas får visa dig runt så ses vi till middag, låter det bra?" sa Maryam och klappade Nick på kinden.
"Åh, um. Tack, det blir jättebra," sa jag och log mot henne.
"Åh, du är stiligare än förväntat," suckade Maryam och lät sin blick vila på mig.
"Um..."
"Mamma!" utropade Nick med vida ögon. Generade, vida ögon om jag fick påpeka.
"Äsch nu, Nicholas. Din pojkvän är änglalik," förneka det inte."
Åh, vad var det med hela Saint Claire familjen och jämföra mig med en ängel?!?