Hat och kärlek

En flygande hand

LISAS POV

Jag ligger bredvid Omar som sover. Dom hade kommit upp ungefär en timme efter mig, vi tittade på nån film jag inte minns namnet på. Jag vet inte om jag är "glömd" eller inte, det kanske bara jag som överreagerar, men jag känner mig "glömd". Jag vill bara ha det som förut jag och Omar som gjorde allt tillsammans, när han försökte prata om killar med mig. Det gick inte så bra, för han fattar inte vad det är man ska prata om. Jag vill att han ska tvinga mig se skräckfilmer som jag inte vill se, bara kunna gå på stan utan att massa tjejer kommer fram. jag är ju jätteglad för hans skull, han får uppleva sin dröm, det gör mig överlycklig att han får det. Men jag vill inte bli bortglömd, jag vill inte försvinna från hans liv. Jag var med i "början" av det och jag vill vara med i slutet av det, det är allt jag vill.

Omar slänger sin hand i mitt ansikte, jag flyttar irriterat på den men den kommer tillbaka. Jag flyttar bort den en gång till, men den e tillbaka IGEN. "Men vafan Omar, ta bort din jävla hand" skriker jag och han tittar nyvaket på mig. "Vad är det?" Säger han och gäspar. "Sovande du vägrar att ta bort sin hand från mitt face" säger jag och skrattar, han tittar lite på mig innan han börjar skratta han med. "Du, kan vi slå vad om en sak" säger han och ler. "Vad för nått?" Säger jag och höjer på ögonbrynen. "Att du kommer vara kär i Felix innan sommaren är slut" säger han och skrattar, spy inte, spy inte Lisa. "Kommer aldrig att hända" säger jag allvarligt. "Okej om du blir det så måste du köpa godis åt mig precis när jag vill ha det i en hel månad och jag får inte äta godis på hela den månaden, och om du inte blir det så får jag köpa godis till dig precis när du vill i en hel månad och du får i te äta det på en månad" säger han och ler. "Omar vill du bli pank på att köpa godis till mig" säger jag och skrattar. "Det kommer bli du som blir pank" säger han och ler.

OMARS POV
Jag vet att hon kommer bli kär i Felix, jag känner henne, och hon borde lärt sig att jag alltid har rätt. Hon stänger ögonen men hennes leende försvinner till en mindre glad min. Jag vet inte vad det är med henne, hon har varit lite annorlunda ett par månader nu. Jag vet att hon döljer något men hon vill inte berätta, klart att jag blir orolig hon är ju min bästa vän. Det har alltid varit vi, enda sen första skoldagen i Sverige, vi kunde inte samma språk men vi passade ändå. Det har vart ganska mycket med bandet nu så jag har inte hunnit träffa henne lika mycket. Men så fort jag får tid brukar vi hitta på något, men så fort hon börjar tänka ser hon alltid arg eller ledsen ut, som nu. Jag vill ju att hon ska vara glad, det är allt jag vill. Jag vill att hon ska berätta så att jag kan hjälpa henne, men hon vill inte att jag ska veta.

"Lisa" säger jag och puttar på henne, hon öppnar ögonen och tittar frågande på mig. "Vad är det?" Säger jag och hon tittar på mig och fattar ingenting. "Du har vart lite annorlunda i några månader nu" säger jag lite osäkert, jag vill inte att hon tar det på fel sätt. "Det är inget" säger hon och ler men jag ser att det inte är äkta. "Kom igen Lisa, du kan säga allt till mig" säger jag, för det kan hon, jag kommer alltid finnas där. "Men det är inget" säger hon igen och ler samma falska leende. "Jag ser på dig att det är nått som är fel" säger jag och tar tag i hennes hand. "Det är bara jag som inbillar mig saker" säger hon och gör inget försök att le den här gången. "Vadå?" Säger jag men jag vet att hon inte kommer berätta. "Inget som du behöver bry dig om" säger hon tyst. "Okej, men när du vill berätta finns jag här" säger jag och hon ler, ett äkta den här gången.