Hat och kärlek

"Det är inget"

LISAS POV
Jag slår upp ögonen men Omar ligger inte bredvid mig, han måste gått upp. Vårt samtal inatt gav mig lite panik, jag vill inte att han ska veta något. Men han misstänker nått och han måste gjort det ett tag, jag vill inte att han ska vara orolig för mig. Det är inget, det är bara jag och min avundsjuka, men jag kan inte säga det till honom. Dom är som hans bröder, och jag skulle vara dum om jag sa att jag hatar dom. "Jävla skit" säger jag surt. "Någon som vaknat på fel sida" säger Felix röst, jag vänder huvudet mot dörröppningen där han står med sitt "perfekta" leende. "Kan du inte låta mig sova ifred?" Säger jag och drar täcket över huvudet för att han inte ska se min hatfulla blick. "Du sover ju inte" säger han och drar bort täcket från mitt ansikte. "Vad vill du?" Säger jag och ler ett fejkat leende. "Jag vill bara prata om en sak" säger han lite osäkert. "Visst, gå till vardagsrummet, jag kommer när jag har mer kläder på mig" säger jag och han börjar gå. Vad vill han nu?

Jag sätter mig trött i soffan bredvid Felix, vart är dom andra? "Du, vart är dom andra?" Säger jag och gäspar. "Dom skulle handla" säger han och ler, jag hoppas dom köper godis men det gör dom säkert eftersom Omar är med dom. "Men vad var det du ville?" Säger jag för jag vill bli klar med det här så fort som möjligt. "Alltså Omar är orolig för dig, han tycker du är lite annorlunda" säger han försiktigt. "Har han bett dig att prata med mig om det?" Säger jag irriterat, varför kan han inte låta mig ha något för mig själv för en gångs skull. "Nej det har han inte, jag bara undrar" säger han och ler lite. Jag nickar till svar, sluta tro saker så fort Lisa. "Så..." säger han, tror han att jag tänker berätta? Glöm det, jag kan ju inte säga att jag hatar honom till honom. "Men det är inget" säger jag irriterat och går mot hallen. "Vart ska du?" Frågar han när jag tar på mig mina skor. "Jag vet inte, ska bara gå lite" säger jag och stänger dörren efter mig.

Början på andra dagen och och jag står inte ut, jag ska stå ut med dom i ungefär NIO veckor till. "Fan" mumlar jag för mig själv. Nu är han orolig, han tror det är något allvarligt som jag mår dåligt av. Visst jag mår dåligt av det men det är inte allvarligt och inte värt att vara orolig för. Varför måste det bli en sån stor grej av det? Varför inte lita på mig när jag säger att det inte är något, jag säger ju allting till honom och han vet att jag skulle berätta om det var värt det. För berättar jag det här, vad kommer han göra då? Han kan liksom inte ändra på det...

FELIX POV
"Felix vart är Lisa" frågar Omar när han inte hittar henne. "Hon skulle ut och gå" säger jag, han kommer inte få veta varför. "Sa du något?" Frågar han och höjer på ögonbrynen, varför tror han det? Jag väljer att lossas som att jag inte hörde och hjälper istället till med att plocka upp all mat. Dörren öppnas och stäng, det var säkert Lisa som kom. Jag ser i ögonvrån hur hon tittar lite på oss innan hon går in på rummet hon och Omar sover i. "Du Omar, Lisa kom nu" säger jag eftersom det verkar vara något med henne. Hon vill inte prata med mig men det kan man förstå, vi har känt varandra i två dagar, men hon verkar inte vilja berätta för Omar heller. "Jag tittar henne" säger han och går från köket.

OMARS POV
Jag öppnar dörren och Lisa sitter på sängen och tittar mobilen. "Hej" säger jag glatt och hoppas att hon ska berätta. "Hej" säger hon och ler. "Lisa kom igen, jag ser om dina leenden är äkta eller inte" säger jag och suckar. "Men det är inget som är värt att berätta, du behöver inte oroa dig för det är det som gör mina leenden falska" säger hon och lägger ner mobilen. "Okej" säger jag, hon döljer något, och jag ska få veta det. Men jag kommer inte få veta något nu så det är ingen ide att försöka.