Förbjuden Kärlek - F.s.

Kapitel 12 - Valrossen är återfunnen

Felix POV

Framför mig står Daff, med sina trötta ögon som utstrålar en längtan efter att komma bort härifrån, och den ficka vi letat efter. Det får mig att tänka på Ogge och Omar... De försvann ju bara sådär från sjukhuset. Puts väck! Just det, sjukhuset. Oscar. Herman ser att jag tappar fokus och sparkar på mitt smalben. Jag kniper ihop munnen för att inte skrika ut så att mamma vaknar. Åh nej, jag glömde att ge henne sina saker från affären! Men men, jag kom ändå hem för bara några timmar sedan. Hon klarar sig ett tag till.

- Ehm, vad... kul, kul att du kunde svänga förbi här Daff. Kul är väl inte direkt det optimala ordet för att beskriva det här men vad ska man annars säga. Utan någon respons petar han försiktigt på valrossen och pekar sedan in i hallen, som för att visa att hon ska gå in. Efter att hon tagit sig över tröskeln stänger han ytterdörren och går in i sin bil igen. Värst vad han var på bra humör.
Nu står hon där, i vår hall, mitt framför näsan på oss. Som vi har letat. Jag höll nästan på att glömma varför vi ens var på jakt efter henne från första början. Inte ett ord har hon sagt hittills. Konstigt. Hon verkade vara så pratglad innan. Det kan bero på att hon känner sig obekväm med att vara hemma hos en främling och inte kunna styra som hon vill.

- You're in my domain now, bitch. Japp, eller så beror det på Hermans personlighet. Ibland känns det som han tror att han driver en slavfarm eller liknande. Jag tittar på hur flickan reagerar, men det ser ut som om hon inte riktigt förstod vad Herman sa. Hon måste vara riktigt liten i så fall. Huh, underligt, hennes bröst är typ de största jag sett. Fast just det, hon är överviktig. Glömde den lilla bagatellen.
Nervöst kollar hon på mig.

- Um, alltså, skulle ni hjälpa mig med min syrra eller inte? Jag kan inte sälja er indianbarn om jag inte kommer innanför mitt hus så att....
Så fort Herman hör ordet "indianbarn" hajar han till. Vi har ju redan kommit överens om att vi ska hjälpa henne, så jag tar inte illa upp när han tar sig friheten att börja planera med flickan. Hon nickar mest till allt han säger utan att avbryta med en invändning eller egen åsikt.

- Så, Felix, har du fattat allt? Jag nickar. Egentligen har jag inte ens lyssnat på vad de sagt, fast det gör ingenting. Så länge de gör rätt kan jag haka på.

- Låt mig bara fixa en grej innan vi åker.
Hastigt joggar jag till kylskåpet för att hämta vitlöksjuicen åt mamma. När jag sprungit upp för trapporna, in i mammas rum där hon ligger med blöta näsdukar runt om kring sig ger hon ifrån sig ett glädjetjut.

- Åååh, äntligen bubben. Du kan bara ana hur hemskt jag mått. Calle började gråta i gårdagens avsnitt. Mina salta tårdroppar slutade inte rinna, jag skrek att jag skulle göra allt för att trösta honom men han hörde mig inte. Han hörde mig inte Felix!!!
Och nu har mamma börjat böla igen. Fan-fucking-tastic. Hennes huvud slänger hon ned i sin hemsydda Calle-kudde och hyperventilerar hysteriskt. Jag lämnar juicen på hennes nattduksbord och klappar henne på ryggen. Lilla mamma, alltid ska du överdriva. Innan jag slutit dörren ser jag i ögonvrån hur mamma i snigelfart lägger sig tillrätta i sängen och förbereder sig för att se på ett till avsnitt av Paradise Hotel. Hela vägen fram till valrossens hus pryder ett stort smil mina läppar.

Omars POV

Direkt efter toalettincidenten på sjukan köpte jag en biljett till nästa Göteborgståg. För ungefär en timma sedan anlände jag till stationen, och nu sitter jag här hos polisen. Jag orkade inte gå till polisen i Stockholm eftersom de för det mesta inte förstår vad jag säger. "Grov dialekt" säger de. Aa sure, såna saker brukar jag ofta få höra... Inte. En manlig flintskallig man gestikulerar åt mig med huvudet. "Hitåt" antar jag så jag följer efter honom genom den långa korridoren. Här och var tittar jag in i förhörsrum. Jag får syn på en relativt kort brunett. Varför känner jag igen henne? Nej, nej shit är inte det hon Nellie Berntsson? Hahah, undrar vad hon gjort. Missbrukat ögonbrynspennor kanske. Så jävla typiskt Göteborgstjejer (host host throwing shade to more than one person host host). Hon ser mig och vänder fort på huvudet. Kanske skäms lite.
Efter en lång stund stannar polisen upp och öppnar en dörr. Med ett stelt leende ber han mig gå in och vänta på någon annan person som jag ska få prata med. Till slut kommer en kvinna in, introducerar sig själv och försäkrar mig om att jag inte ska vara rädd för att berätta allt som hänt eller att behöva ta pauser heller. Jag berättar att det som hände inte var lika allvarligt som hon tror. Trots detta bildas ett fåtal droppar vid min inre ögonvrån när jag tänker på och berättar det som hände på sjukhuset. Kvinnan är förstående som tur är. Varför är jag känslosam? Inget hemskt hände ju. Men rätt nära var det ändå...

Daffs POV

Jag kunde se det i Hermans ögon. Han fattade att något var fel. För det första är det inte logiskt att jag hade flickan. Sedan hade jag en nervös aura över mig. Men jag kan ju inte åka hem med hans dotter till HONOM. Fatta hur stelt det skulle bli? Inte för att jag vet om han ens är hemma just nu. Ändå, jag vågar inte riskera det vi byggt upp tillsammans. Suck, varför har han ens barn, var han tvungen? Jaja, förhoppningsvis tar det slut snart, nu när Felix och Herman hittat henne. Undrar vad de behöver henne till, men det borde vara över fort, och sen bryts kontakten mellan dem och den familjen. För alltid. Jag måste göra något idag så att jag inte går runt och tänker på det för mycket. Kanske ska ringa Stig senare. Mm, så får det bli. Om han inte är för bakfull så klart. Äsch det spelar ingen roll om han inte kan tänka klart, så länge han kan twerka så är det lugnt.