Förbjuden Kärlek - F.s.

Kapitel 14 - Känslor på Donken

Efter det smått stela ögonblicket sprang Felix därifrån. Han klarar inte av pinsamma situationer, och detta var bara för mycket. Nikita hade tittat frågande på Herman som skakade på huvudet och sa att det inte var någon fara, det kommer gå över. Sedan frågade han om hon ville ha Felix nummer. Hon nickade och frågade om han skulle ha några indianbarn eller inte. Herman tackade nej med förklaringen att det vore taskigt om Felix inte fick vara med och välja vilka barn de skulle köpa, så de skulle komma tillbaka när han lugnat ned sig. Nikita glömde att fråga Herman hur det kom sig att de hade Fatima med sig men när hon skulle öppna munnen var ytterdörren öppen. Han hade stuckit.

Herman kom just hem för att snacka med Felix. Han lägger hjämen på hyllan över klädhängarna och ropar på Felix. Men det enda som svarar är hans eko. Han går in i Felix rum för att se om han gömmer sig där. Han hittar ingen människa, men han ser att Felles mobil ligger på laddning i sängen, precis där den var i morse. Herman drar ut kontakten - man måste tänka på miljön - och ringer Cecilia. Vem vet, han kanske blev så rädd att han sprang till sin mamma? På något sätt vet Felix alltid var hon håller hus.

- Hej, det är Cecilia som talar!

- Jag vet. Du, råkar du veta var Felix är?

- Är han inte med dig? Konstigt, ni brukar väl alltid vara med varandra på dagarna? Nu låter hon lite orolig. Det är sant att vi är med varandra på dagarna men skiljs åt på nätterna. I gotta get my game on då.

- Aja, om du ser honom kan du väl slå en signal? Hon lägger på i tron om att Herman nu skall ge sig ut för att leta efter sin son men icke sa Nicke, han går och solar i trädgården istället. Han blastar musik så alla grannar börjar klaga. Fast egentligen borde de vara tacksamma, det är ju ändå Lorentz som sjunger.

Felix POV

Jag sprang hela vägen till en McDonalds. Mina kinder är fortfarande röda eftersom jag rodnar, men folk tror att jag har motionerat för att min rygg är svettig. Egentligen har jag ju motionerat, men det är ju inte därför jag är röd i ansiktet. Som tur är vet inte personalen på Donken det. De är riktigt schyssta faktiskt. McDonalds dömer inte en. Man får komma in och äta så mycket man vill utan att någon höjer ett ögonbryn. När jag börjar på min tredje portion nuggets slår sig ett välbekant ansikte ner vid mitt bord.

- Tja, hur är det? Det är Ogge. För en sekund är jag på väg att svara ärligt, att jag mår piss för att jag är så awkward, men sedan kommer jag ihåg den där dagen på sjukhuset så jag kollar surt på honom.

- Vad är det? Jag svarar inte. Om inte han fattar så är det hans fel.

- Är du arg på mig för det där med läkaren? Kom igen, jag fick panik! Vad skulle jag göra?

- Hmm, bra fråga, HJÄLPA MIG KANSKE?! Man kan tycka att folk borde reagera nu, men som jag sa så dömer Donken inte en. Donken förstår. Ogge tittar ner på sina händer som han lagt i knäna.

- Jag vet. Jag borde inte rymt, jag vet jag vet jag vet. Men hur klarade du dig ens? Han var ju helt pissed off!

- Han bara föll typ. Det var rätt märkligt när jag tänker på det, men jag ska inte ifrågasätta det. Jag lever ju i alla fall. Ogge nickar och förstår att jag inte har en aning vad som hände, alltså ställer han inga följdfrågor.

- Men vart stack du då? Hem eller? Han rycker på axlarna.

- Nä, rusade till MackeDonken. Specialpris på Big Mac du vet.

- Vänta, så du lät mig nästan dö - bli brutalt mördad - för att det  var extrapris på Big Macs?!?!

- Yes. Äsch kom igen, du överlevde ju! Är han allvarlig? Nä, jag får väl släppa det här, annars kommer vi sitta här och argumentera om det är legitimt att offra en väns liv för en hamburgare.

- Nästa gång du håller på att dö ska jag sticka och köpa Kinder Maxi istället, säger jag surt.

- OK. Vill du ha mer nuggets?

- Ja.

---------- Några timmar senare----------

Ogge ser helt förbryllad ut, försöker att hitta de rätta orden. Men det går inte så bra heller.

- Vänta vänta vänta vänta... Så, hon stötte på dig, och du bara... Stack? Jag suckar ljudligt.

- Ja, jag sprang därifrån, precis som jag sagt ungefär 20 gånger redan.

- Men var hon snygg då?

- Meh. Hon var inte ful i alla fall. Det är väl alltid något.

Vi sitter kvar på McDonalds och rör om i våra milkshakes. Jag ångrar att jag inte stannade kvar hemma hos Nikita och Fatima. Nu är hon väl säkert kär i Herman som alla tjejer blir. Ogge avbrter mina tankar vilket antagligen är bra för mitt psyke.

- Har Omar hört av sig till dig? Han försvann också och jag har inte sett honom på dagar. Fan, jag hade glömt att Omar också stack.

- Han åkte väl hem antar jag? Han kankse blev ledsen för det där med Oscar och bestämde sig för att böla hemma hos sin morsa. Just det, har du hört mer om hur Oscar mår? Han nickar lätt.

- Läget är stabilt men sånt kan ändras skitfort. Vi borde hälsa på honom igen. Man vet ju aldrig när han kan d...

- Sluta. Säg inte så, vi får inte tänka så. Han klarar sig. Lovar. Jag märker att han skäms för vad han höll på att säga. Han brukar vara den som håller lugnet och försäkrar oss andra att det blir bättre, men inte den här gången. Det blir tyst. Ett tungt täcke av undran lägger sig över det lilla bordet vi sitter vid. Man kan ju aldrig vara säker när någons sista dag är. Tänk om.