Förbjuden Kärlek - F.s.

Kapitel 7 - Han är fan ingen jävla grönsak

Felix POV

Det vita väntrummet är den kyligaste platsen på jorden. Alla här är oroliga för deras nära och käras liv, precis som jag och Herman. Oron smyger sig fram, helt ljudlöst, alltmer ju längre tiden går. En sköterska sa att Oscar tyvärr inte kan ta emot besökare just nu, men han skulle återkomma när det blev möjligt. Vi har suttit här i tre timmar nu. Varje gång en läkare visat sig har jag trott att de dystert skulle gå fram till oss och meddela att Oscar avlidit nyss och att hans kropp skulle bli kattmat. Herman försäkrade mig att så är det verkligen inte, jag ska icke oroa mig för att Oscar ska bli mat, och att jag bara larvade mig. Men säg mig hur man ska känna sig lugn och inte ett dugg ängslig och splittrad när ens bästa vän ligger på en sjukhussäng? Är det så att det är obligatoriskt att inte visa några känslor för att bespara läkarnas tid och ork? De senaste timmarna har jag skrivit ner mina tankar i min dagbok. Herman vill ju inte lyssna så någon, eller något, måste få veta hur jag känner. Jag tittar upp från boken och tittar mig omkring. Alla sitter och läser sina tidningar och magasin. Jag vill böla, jag vill gråta, jag vill skrika ut alla tankar som trängs i mitt huvud, men det är såklart inte acceptabelt. Ingen vill ju höra på en liten kille med keps och hans ballongdjur. Tanken att ringa mamma, pappa och de andra har inte slagit mig förrän nu. Ingen vet vad som hänt Oscar! De på sjukhuset vet inte vem Oscar är, han var medvetslös när vi lämnade honom, och därför har de inte kunnat kontakta hans anhöriga. Fan också, hur ska vi kungöra detta då? "Ja vi var förbi svängarna till sjukhuset, så vi bestämde oss för att gå in och sprida lite kärlek, och så var Oscar där! Vilket sammanträffande, eller hur?" Till och med jag vet att ingen skulle gå på det. Såklart sover Herman, som är den bästa lögnaren av oss, alltså måste JAG ringa de andra. Skit. Jag börjar väl med Oscars föräldrar.

- Hej! Det är så att Oscar ligger på sjukhuset just nu, så det vore nog bäst om ni kom hit så fort som möjligt... Nää, eller, jag kan inte förklara just nu. Snälla kom bara!

Efter det samtalet fortsatte jag ringa alla andra, alltså Daff och killarna. De skulle komma så fort som möjligt ifall att Oscar skulle vakna upp helt plötsligt. Under tiden jag kontaktade de andra la jag märke till att en läkare stod och väntade, förhoppningsvis på mig. Sekunden jag lägger ner mobilen i fickan springer han fram till oss två. Han ser inte så allvarsam ut, så Oscar har i alla fall inte dött.

- Ursäkta, men du är väl Felix Sandman? Hans tänder sken som en mandarin i solljus. Varför är han så glad?

- Jarå, det stämmer. Vill du prata med mig om patienten i rum 207? Hans ögon går från lyckliga till fundersamma. Han verkar inte förstå vad jag snackar om.

- Eeh, nä, jag ville egentligen ta en pussbild med dig och Herman. Jag följer er båda på Instagram och jag älskar The Fooos musik!

Pussbild? Tack men nej tack. Jag ser att Herman lyssnar på vad vi säger. Jag tittar bedjande på honom. Han steppar in för att rädda situationen.

- Det blir tyvärr ingen pussbild. Vi är endast här för att en viss Oscar Enestad ligger avsvimmad i rum 207 och vi vill veta när vi kan besöka honom. Vet du någonting om det? Läkaren är förvånad och lite besviken på samma gång, men det bryr sig självfallet inte Hermis om. Han vill bara ha den nödvändiga informationen vi är ute efter, för att sen återuppta jakten på valrossen.

- Den unga killen som anlände för ett par timmar sedan? Jo, honom kan ni hälsa på nu, om ni fyller i er och hans uppgifter, adress och namn och så, eftersom ingen annan fått den upplysningen.

Vi går raskt fram till receptionen och skriver in våra, och Oscars uppgifter, och då ser vi alla vi kontaktat som skyndar sig fram till väntrummet. De får syn på oss och börjar gråta lite lätt. Ovissheten är nog värst. De vet inte vad som hänt och det kan inte vi berätta heller! Alla kramar om oss och kommer med samma frågor flera gånger om. Mina ögon irrar omkring hejdlöst, försöker hitta en punkt att vila blicken på, men jag misslyckas såklart med detta. Herman svarar på alla frågor med:

- Jag hänvisar alla kommande frågor till läkarna som tar hand om Oscar för tillfället. Han ligger i rum 207 och jag tycker faktiskt att hans familj ska få besöka honom först. Ni hittar nog dit utan vår hjälp. Lycka till, kom tillbaka hit när ni är klara så vi andra också kan träffa fanskapet.

De nickar tacksamt åt vårt håll och skenar till rummet där Enis vilar. Resten av oss sätter oss i väntrummet. Jaha, då ska man vänta några timmar till. Ingen av oss är särskilt pratsam, vilket jag har förståelse för. Daff sitter som alltid och jobbar på sin mobil, Ogge lyssnar på musik, detsamma gör jag. Omar är i Göteborg, men han sa att han ska försöka att åka upp hit när han får tillfälle. Mina tankar går alltid i samma spår; tänk om Oscar dör. Aldrig har jag förlorat en kompis på det sättet eller tänkt tanken att någon av oss skulle kunna dö. Skulle jag orka leva? Skulle jag bli deprimerad? I så fall, hur länge? Vad skulle hända med The Fooo? Skulle det bli The Foo eller skulle vi anlita någon ny medlem? Tänk om det inte funkade med den nya, skulle vi vara tvungna att ha med honom ändå? För ingen kan väl ersätta någon av oss, eller? Hur skulle fansen reagera? Skulle de sluta stötta oss? Tänk om jag inte orkar längre, och går ut med sanningen om incidenten den där mulna sommardagen? En sorgsen tår rinner flyter sakta nerför hakan när jag hör att jag, Herman och Ogge får träffa vår bästa vän. Han har alltså inte gått bort, fan vad lättande.

Väggarna är lite mindre kala än dem i väntrummet. Ett fåtal tecknade bilder hänger och gör deras bästa för att liva upp stämningen. Varför är vi ens här? Han ligger ju bara där, oförmögen att varken tala eller röra sig. Om han hör oss vet jag inte, men han kan inte kommunicera med oss. Vi står lite stelt vid sidan av sängen, frågar sjuksköterskan i rummet hur det står till och så vidare. "Stabilt" svarar hon, men det vetefan om det är. Hur kan det vara stabilt att inte kunna öppna ögonen eller uppfatta något? Visst, andas kan han, men hur enastående är det på en skala? Hoppet i min själ var fan bättre innan jag kom in i detta rum. Han ser ut som en jävla grönsak. När jag tänker på Oscar tänker jag inte på någon jävla rotfrukt. Vad i helvete har vi gjort? Tänk om...

(Ni som läser men inte röstar/kommenterar är fett obror)