Förbjuden Kärlek - F.s.

Kapitel 8 - Omar gillar inte nipplehår

Felix POV

En läkare stapplar okontrollerat in i rummet samtidigt som Omar springer in. Oj, han måste ha tagit ett snabbtåg han. Jag sänker min blick till hennes ficka och får syn på en öppnad Jack Daniels flaska. Tydligen är inte jag den enda som fått syn på den, eftersom Omar snabbt går fram och lägger armen runt läkarens axlar. Det ser ganska lustigt ut med tanke på att han bara når upp till hennes navel. Tur att Omar alltid har ett par klackskor med sig. Man vet ju aldrig i vilka nödfall såna kan behövas.

- Hej... Britt-Britt. Du ser ganska berusad ut. Är det så det ligger till? Varför pratar han med henne? Hon tittar ner i hans bruna små ögon och hickar högt.

- Jaaaduuuu *hick* Skulle de va nå problem om ja drack? Hon sluddrar fram sina ord lite för fort för att vi ska kunna förstå helt, men Omar verkar inte ha något som helst problem med det.

- Självklart inte, jag tänkte bara fråga om jag inte kunde få smaka? Det är nämligen så att min vän Oscar här är illa däran, och jag kan inte klara av min inre smärta utan sprit. Och sex. Men nu har du ju sprit i fickan så det är enklast.
Hon tittar oförstående på honom där han står med sina händer knutna bakom ryggen. Hon tittar på flaskan, på Omar, på flaskan, på Omar cirka 27 gånger innan hon än en gång sluddrar ur sig:

- Jaaaaduuu *hick* Lit' sprit kan väl inte skada dig? Men vi kan INTE dricka hä inne, de dä piraterna kommer anmäla oss!!!! Sssschhhh, låt anden skjuta sitt spjut...
Nu snackade bara alkoholen. Hon drar bestämt Omar med sig ut, vart vet jag inte riktigt, men han klarar sig utan oss. Tre minuter efteråt går en annan läkare, som inte är full, in i rummet. Hans ansiktsuttryck existerar typ inte. Men sedan får han syn på mig och Ogge.

- Ursäkta men, vilka är ni?

- Eeh, jag heter Oscar Molander och han där är Felix Sandman.

- Vad gör ni här? Ni vet väl att det är förbjudet att besöka patienter utan förvarning? Det är såna som ni som får oss läkare att begå självmord. Ni människor, som valtsar in i sjukhuset, gör vad ni vill utan att tänka på konsekvenserna, och inte kan man smiska er på stjärten heller för då kommer polisen och arresterar en för "sexuella trakasserier" jag menar vad är det för ens? Sexuella trakasserier? Det är fan något som de hittat på för skojs skull! Jag fattar inte att......

Läkaren fortsätter att pladdra på. Hans ögon mörknar mer och mer varje sekund, ilskan växer tills hela hans kropp börjar skaka. Han tittar bara på mig, inte någon annanstans. Jag försöker leta reda på Ogge, men han är borta! Lämnade han mig i sticket? Jävla Stockholmare. Vänta, va?
Mina tankar avbryts när läkaren handlöst faller ned till golvet. Det konstiga är att ingen förutom jag och läkaren är inne i rummet. Vad hände med honom? Fick han en hjärtattack eller? Nej, jag måste ut härifrån, får väl lämna hans lik i rummet. Var tog Ogge och Omar vägen?

Omars POV
Britt-Britt drar in mig till toaletterna för att dricka. Antar att det är bäst så, annars kan väl andra märka oss. Hon låser dörren bakom sig och tar upp flaskan ur fickan. Missförstå mig inte, jag tänker inte dricka med henne, jag var bara tvungen att rymma från det där tysta stället.

- Asså, du, jag ska nog inte dricka egentligen. Jag är minderårig så att eh, aa, men det var trevligt att möta dig! Nu ser hon förvirrad ut igen.

- Vah? Vill due inte dwicka ellä?

- Näe, helst inte.

- Jahopp. Vill du ligga rå?

Jag hoppar till av skräck. Vill hon ligga nu också? Jag hinner inte svara innan hon trycker upp sina bröst i mitt ansikte. Fan vad det måste göra ont för hennes rygg, den ser ut som en grå regnbåge. Panikslaget försöker jag skrika, men rösten tystas ner av uppenbara skäl.
Hon backar från mig, fortsätter hålla ögonkontakten och hon knäpper sakta upp sina skjortknappar. Hon sliter av sig sitt linne. Åh helvete, glömde hon sin BH?!

- Gillar du mitt nipplehår? säger hon medan hon slickar sig runt munnen.

Detta är droppen. Jag sparkar henne i magen och stampar på hennes fula näsa. Mina händer skakar som en chihuahua på Nordpolen. Som tur är får jag upp dörren och springer ut ur sjukhuset. Jag måste till polisen.

Felix POV

Jaha. Då var man tillbaka i väntrummet igen. Herman sitter i Daffs knä och snarkar. Det gör Daff också. Såklart. Väcka de kan jag inte heller för då kommer de hata mig i minst fem veckor. Varje gång de blir sura skriver de taskiga saker om den andra personens mamma, eller om ens kuk. Inte för att någon av dem någonsin sett min men det är inte så värst kul. Ogge har inte svarat på mina samtal eller SMS. Såklart jag är pissed off, läkaren kunde lika gärna dödat mig, och så lämnar han mig där. Vilken fin vän man har då.
Till slut vaknar Herman. När han ser att Daff fortfarande sover ger han honom en örfil. Han piggnar upp på mindre än en sekund och tar upp mobilen.

- Hörni, vi måste dra nu. Eller, jag måste det. Ni kan göra vad ni vill. Det är ju ändå sommarlov. Hade!
Så fort gick det. Han träffade inte ens Oscar... Hoppas han inte börjar böla på tunnelbanan i alla fall.

- Herman, är vi klara här? Vi måste väl fortsätta vårt uppdrag nu? Han tittar glatt upp mot mig.

- Jag vet exakt hur vi ska göra nu. Follow me, bitch. Tack, Herman, I feel the love over here.
Vi går ut, hand i hand, redo för nästa steg.

(Ni som läser men inte röstar/kommenterar är fett obror)