Flygplansläge

Kapitel 7

Fuckfuckfuckfuck. Är jag helt jävla dum i huvudet? Mitt hjärta bankade, precis som när man trodde man vunnit på lotto, men inte var helt säker. Chansen att jag skulle se henne var liten, jag menar, Primark är stort, hon jobbar nog inte ens nu. Jag stod där ett tag, ångrade alla mina val i livet som lett mig till det här ögonblicket. Vilket fån jag är. Jag måste fan ha varit får i mitt förra liv. Hyllan jag hade valt att stirra på var underkläder. Kvinnliga spetsunderkläder. Detta verkade förvirra eller alternativt irritera kvinnorna runt om mig. Men det var ingenting jag brydde mig om faktiskt, inte förrns någon petade på min axel och harklade sig. 

"Ursäkta?" Äger till rösten var blyg och det hördes att hon inte ville fråga. Jag vände mig om för att få höra vad det var hon ville, jag misstänkte att det hade något med vart jag valt att placera mina ögon att göra. Jag vände mig om och mina ögon mötte ett par blåa.

"Kan jag hjälpa dig med något?"  Fortsatte hon. Hennes röst var inte längre blyg, nu lät det bara som hon ville få våran konversation överstökad. Det var inte direkt en reaktion jag var van vid.

"Nej"  Mitt svar var rakt på sak. Men kanske inte riktigt sant. Peka mig i riktning mot Bree McCall. Det var vad jag ville säga. Men jag lät bli och irriterade inte butiksbiträdet mer. Trots att jag skulle kunna gjort det utan att det störde mig. Hon var snygg. Men som sagt, jag lät bli.  Nästa destination var strumporna. Jag plockade snabbt på mig några par och gick mot kassan. Det var dags att ge upp. 20 minuter räckte. Mer tid ville jag inte spendera på stället Bree antogs att jobba.  Jag sprang i princip ut från Primark efter jag betalat, jag hade ner X antal kläder på vägen och blev belönad med dubbelt så många irriterade blickar. Vägen tillbaka mot tunnelbanan kändes mer som om jag gick the walk of shame. Helt plötsligt kändes det som om alla stirrade och visste att jag nästan var en fullfjädrad stalker vid det här laget. 

Jag tog upp min telefon och gjorde vad varje människa hade gjort, ringt en vän och gjort upp planer för kvällen. Det gick signal efter signal, som alltid med Billy, men vad kan man göra? Han svarade precis vid de sista tonerna.

"Billy"

"Hej, Billy, det är.."

"Ja, jag vet vem det är, det syns när du ringer, jag måste ha sagt det till dig tusen gånger" Billy tycker alltid att han är så jävla kul, han tar inget seriöst och är till viss del uppmärksamhetsberoende. Jag skrattade men svarade inte på hans snorkiga kommentar, utan lät han fortsätta.

"Vad vill du?"

"Har du något för dig ikväll? Har du lust att dra till Titanium?" Jag la fram mitt förslag som en fråga, men det var det inte, inte egentligen. Jag må ta alla brudar till Kensington, men det var inte ditt jag gick med mina kompisar. 

"Titanium? Vi ska alltså supa tills vi glömmer bort var våra morsor heter?"

"Ungefär så"

"Jag är på såklart" 

"Klockan 9" 

"Alltid" Efter att Billy yttrat det sista ordet, la han på utan att säga hej då. Vid det laget hade jag redan åkt den korta sträckan hem och stod utanför thairesturangen nära mitt hus. Att köpa thaimat var och varannan dag kan ju inte direkt vara så hälsosamt, men jag får rabatt i alla fall.