Flygplansläge

Kaptiel 10

(Resten av kapitlen kommer troligtvis att vara Brees p.o.v , jag skriver om det är något annat<3)

Jag vaknade av att någon knackade på dörren, vilket var extremt ovanligt. Jag bjöd inte hem folk. Mina ben vinglade lite när jag reste mig upp ur sängen, fortfarande i gårdagens kläder. Jag kände mig smått illamående och övervägde att inte öppna, men knackningarna slutade inte, dem blev snarare mer och mer högljudda. Jag hade bara sovit några timmar och jag ville inte tänka på vad gårdagens alla tårar gjort med mitt ansikte, så jag lät bli. Jag tog allt som hade hänt efter jag kom hem igår och låste in det i en lufttät låda, längst bak i mitt huvud. 

"Vänta lite!" Skrek jag och muttrade fula ord medan jag snabbt drog av mig klänningen och klev i ett par mjukisbyxor och satte på mig en t-shirt. Idéer om vem det kunde vara vid dörren ockuperade mina tankar. Allt från Billy (Men han sov troligtvis, eller försökte hitta hem från främlingen han följde med hem.) till premiärministern. Jag märkte inte hur lång tid som hade gått förrens knackningarna startade igen och jag blev rykt ur mina spekulationer.

"Hallå!" Ropade han på andra sidan dörren. Huh, inte Billy. Premiärminister alltså. Motvilligt gick jag och öppnade dörren. Det var för tidigt för socialt umgänge om jag fick bestämma, även om det var han som bestämde i vårt land. Klockan var ju inte ens tolv. Men det var inte premiärministern på andra sidan. Det var Billys kompis från igår. Han var klädd som om han kom direkt ur ett uppslag av Vogue eller den där snobbtidningen med ett franskt namn alla snackade om just nu. Varför han skulle vara utanför min lägenhet innan lunch var bortom mig. Mina tankar gick till mitt eget utseende, mina hastigt pådragna kläder och gårdagens smink på andra ställen än där jag så försiktigt placerat det igår. När trycket i bröstet som signalerade min skam började ta form hörde jag min bästa väns röst i huvudet. Alla hennes ändlösa monologer om hur man borde tänka bortom hur man ser ut, att om ens vänner bryr sig om du ser ut på morgonen, är det ändå inga man vill ha i sitt liv. Varje vecka kändes det som om hon hade något nytt ämne hon ville diskutera, ett samhällsproblem, vilken färg vi skulle ha vart om vi var en, eller vilket djur vi skulle återuppstå som. Hon är en svartvit katt, det är jag övertygad om. Allt detta var en del av vem hon var, och jag älskar det. Jag älskade henne.

Jag saknar henne så mycket.

Jag kände mina ögon tåras, men tryckte bort det, fullt medveten om att Billys bästa vän stod i min dörr. Jag blinkade, tog ett djupt andetag och helt plötsligt var jag inte Bree McCall, den trasiga amerikanen som flydde sina problem, inte hon som blev obekväm av människor och absolut inte hon med en död bästa vän. Jag var Bree McCall, den amerikanska tjejen en våning upp, som lyssnade på musik lite för länge på kvällarna, jag var hon som log mot folk på gatan, hon som var charmig och trevlig.

"Vad gör du här?" Wow, vad charmig jag var. Jag log lite för att kompensera för min smått otrevliga hälsning.

"Jag tänkte bara komma förbi och ta med dig ut på lunch" Han log självsäkert och jag kände hur han tog in mitt utseende. Jag försökte snabbt komma på en ursäkt, jag tog ett snabbt andetag och klistrade återigen på ett självsäkert leende. Men när jag mötte hans blick såg jag att han hade tagit ett steg in min lägenhet och jag kände irritationen växa. Vem trodde han att han var? Men jag ignorerade det och svarade istället på hans fråga.

"Tack så mycket för erbjudandet, men jag måste tyvärr säga nej" Jag hade verkligen ingen lust att gå ut på dejt med honom. Jag visste i princip ingenting om honom utom att han var Billys bästa vän. Ärligt? Jag hade ingen lust att få reda på någonting heller. Han verkade vara en snobb, och få sin vilja igenom alldeles för ofta.

"Det var inget erbjudande"

"Ursäkta?" Nu var jag förvirrad, inget erbjudande?

"Jag sa, att det inte var ett erbjudande" Han flinade, och jag var 5 sekunder från att slänga ut honom ur min lägenhet.

"Ja, jag hörde det. Men det var ju precis vad det var?" Irritationen i min röst var tydlig, men han bara fortsatte"

"Nej, jag ska ta med dig ut på lunch, så gå och gör dig i ordning så väntar jag här." Vad för slags kompisar hade Billy egentligen?

"Det ska du inte alls, så du kan gå nu, Jag har saker att göra, saker som inte involverar dig" Mitt hjärta slog, det var länge sedan jag vart såhär otrevlig.

"Jag ser att idag kanske inte vara en sån bra dag för dig" Han såg på mig från huvud till tå, som om han ville förtydliga hur jag såg ut i hans ögon.

"Vem..." Jag var på väg att börja skälla ut honom när han höll upp sin hand för att signalera att jag skulle vara tyst, medan han rotade igenom sin väska efter något. I vanliga fall hade jag aldrig tystnat, men jag vart så fruktansvärt förvånad över vad den här killen hade mage att göra! Han var den otrevligaste, mest respektlösa människan jag träffat sedan jag flyttat till London. Jag måste ringa Billy när han gått och fråga om han alltid är såhär. Han drog fram ett litet svart skrivblock och började skriva något med pennan han fiskade fram ur fickan. Det var en sån där elegant tunn bläckpenna, gjord helt i metall. Mitt intryck av honom blev bara värre och värre för varje sekund.

"Här är mitt telefonnummer, ring mig när du är mer förberedd, så hämtar jag dig då" Såklart han har en bil. Han räckte mig lappen och var ute ur min lägenhet innan jag hann reagera. När min hjärna kom ikapp med händelserna såg jag nästan rött, jag stampade ut i korridoren och såg honom gå mot trappan.

"Jag kommer inte att ringa" Sa jag, men han var inte långt bort, så jag visste att han hörde. Han stannade men sa inget, så jag fortsatte.

"Vi känner inte ens varandra, för guds skull, jag vet inte ens vad du heter" Jag hörde ett kort, lågt skratt från hans håll och beslutade att jag hade fått nog av honom.

"Du kommer att ringa" Nu var det min tur att stanna, men jag vände mig om, vilket var något han också tydligen gjort. Jag mötte hans roade blick och skakade lite på huvudet. Vi tittade varandra i ögonen lite för länge när jag till slut bröt ögonkontakten och gick in till min lägenhet igen. Precis innan jag smällde igen dörren hörde jag honom ropa:

"Och jag heter Holden!"

Arroganta jävel. Jag låste ytterdörren, tog tändaren som låg på vardagsrumsbordet och gick mot köket. Jag lutade mig över handfatet i stål och tände eld på lappen med hans telefonnummer. Ja, det kanske var lite barnsligt, men det kändes bra och symboliskt. Holden kommer att få vänta länge på det där telefonsamtalet