Flygplansläge

Kapitel 9

Brees p.o.v

Jag vet inte vad som flugit i mig! Varför gick jag med på följa med ut och träffa Billys kompis? Min avsky för att träffa nya människor var nästan lika grav som den var i hemma, men sedan jag kom till England har jag tvingat mig själv att interagera med samhället, men gud ska veta att det inte har hjälpt ett dugg, som alla hemsidor sa att det skulle göra. Billy var det enda bra som har kommit ur mina försök att passa in. Jag gillade honom, han tog fram bra sidor hos mig. Jag insåg att jag inte behövde vara som idealet, och att en vän räckte för mig. Vi hade varit ute och druckit tillsammans förut, då hade jag mest hållit mig undan när han socialiserade, men det skulle bli svårt den här gången om vi skulle träffa en av hans bästa vänner. Efter en kvarts funderande och googlande bedömde jag att det helt enkelt var bäst att börja dricka innan jag träffade dem, för att ta av udden. Det här var en del som England hade dragit fram ur mig, som jag inte direkt var stolt över. Billy och jag skulle snart mötas vid klubben, så jag drog på mig den obekväma, tajta, korta klänningen som jag bara ägde för dessa "äventyr", svepte den sista vodkan i glaset och begav mig mot tunnelbanan. 

Jag hörde Billy innan jag såg honom, och gick emot ljudet av hans skratt. Mina fötter rörde sig sakta men stadigt framåt och jag tittade upp mot himlen. Det var en typisk kväll med stjärnorna fångade bakom molnen, oförmögna att göra en entré. 

"Billy!" Att hälsa på dem han stod och pratade med var inget jag kände var nödvändigt, så jag hoppades han skulle förstå och komma till mig istället. Jag gav ifrån mig en suck av lättnad när han sa hejdå till alla och gick emot mig.

"Bree! Hur går det med lägenheten då?" Mina första veckor här i London hade jag spenderat på ett sunkigt hotell, tills jag hittade jobb och en lägenhet. Det hade gått förvånansvärt smidigt och nu ockuperade jag den prestigefyllda platsen som kassör på Primark och bodde i en liten lägenhet. Det var Billy som hade hjälpt mig med att flytta in allt, och vi hade inte träffats de senaste dagarna, då jag bara jobbat och försökt att vänja mig vid att bo här. Det var lite annorlunda att ha en egen lägenhet här än det var hemma. Hemma. Jag tryckte bort alla tankar om hemma så långt jag kunde och svarade Billy.

"Det går bra!" Det kommer bli bra. Förhoppningsvis.

"Strålande, ingången är här borta" Han lyfte handen och indikerade åt vilket håll vi skulle förflytta oss, så vi började gå. Efter ett tag fyllt av dåliga skämt, skratt och ljudet från våra skor när de slog mot asfalten kunde jag se den pulserande neonskylten som var placerad över ingången och kön som ringlade sig längs trottoaren.

"Där är han" Billy pekade mot en man som stod ensam och kollade runt då och då för att se om det sällskapet han väntade på var där, eller i närheten. 

"Ska vi?" Billy höll ut sin arm och jag skrattade men krokade i min arm i hans.

"Självklart"  Vi närmade oss och han såg oss äntligen. Hans ögon gick från Billy, till våra sammansatta armar, upp till mig. Han log, men slutade inte se på mig. Även med alkoholen i blodet gjorde det mig obekväm, men jag låtsades som om jag inte såg det och fortsatte framåt.

"Hallå!" Billy skrek sin hälsningsfras till hans väldigt attraktiva vän. Han hade mörkt kort hår och sken av självförtroende.

"Tjenare!" Han svarade och härmade hur Billy låtit när han hälsade. Billy gav ifrån sig ett skratt och jag gjorde likadant.

"Jag vet inte hur det är med er, men jag fryser, så kan vi inte bara gå in?" Jag hörde min egen röst och förundrade att jag faktiskt lyckades klämma ur mig något.  Vi gick in och skippade kön, tydligen hade de kontakter som jag inte visste om. Baren var dit vi alla ville, så vi gick dit och beställde. När de började känna effekten av alkoholen försvann tystnaden och fylldes av främlingens frågor. Han undrade hur jag och Billy träffades och hur länge sedan det var, vilket vi enkelt svarade på.  Efter han frågat allt han ville föreslog han att vi skulle gå till delen där man dansade, vilket vi gjorde. Billy och jag dansade en kort stund, innan vi separerade och jag gick ut på baksidan. Mitt hjärta bankade, trots det falska modet alkoholen givit mig, var det alldeles för trångt, alldeles för mycket människor. Den kalla luften var som en vägg, och kylan omslöt mig när jag bröt mig igenom. Jag stod med ryggen mot väggen och småpratade med de människor som kom och gick. Jag la ingen större vikt på va de sa, ofta var det bara ofärdiga meningar. Jag vet inte hur lång tid det hade gått, men jag fann mig själv återigen tittandes upp mot himlen. Jag var omringad av höga byggnader, så det var inte mycket av himmelen jag faktiskt såg.  Det var poetiskt på något sätt, att det fanns så mycket skönhet, dolt av inget mer än vattendroppar och iskristaller.

"Du?" Hörde jag någon säga, rösten var dämpad, nästan som en viskning. Jag vände mig och och såg Billys vän, men jag han inte svara innan han drog handen genom håret och fortsatte.

"Jag vet inte vad som flygit i Billy, han brukar..." Jag började skratta, högre än vad jag hade gjort under andra omständigheter. Jag förstod att han syftade på det faktum att Billy hade hittat en tjej, det var inte första gången någon hade haft detta snack med mig, men det slutade aldrig att vara roligt.

 "Jag vet hur han brukar vara, och jag ska kanske informera om att jag inte är hans dejt om du tror det!" Han såg förvånad ut, och som om han kanske inte riktigt trodde på mig, så jag fortsatte.

"Vi är inte romantiskt involverade, ska du veta. jag har faktiskt varit hans wingman, eller ska jag säga wingwoman? Ett stort antal gånger"  Han skrattade inte, han verkade inte tycka att det var ett dugg roligt faktiskt, så jag slutade skratta och lät tystnaden ta över. Jag blev helt plötsligt medveten om hur nära han stod, och hur han tittade rakt på mig. Det kändes som om luften försvann runt om kring oss, som om det fanns elektricitet sprakandes runt omkring oss.

"Du vill alltså att jag ska veta att du inte är 'romantiskt involverad' med Billy, får man fråga varför det är så viktigt för dig?"  VA?! Vad är det som händer? Försöker han stöta på mig?  Det var som om min hjärna kortslöts och jag förstod återigen inte vad orden kom ifrån.

"Nej, det tror jag faktiskt inte du får"  Herregud, jag var förvånansvärt snabbtänkt för någon utan hjärnaktivitet för tillfället. Han flinade och närmade sig mig, det var väldigt tydligt vad han tänkte göra. Helt plötsligt gick min hjärna i högvarv och visste inte vad jag skulle göra, så jag bara började gå in igen. Jag skrek till mig själv att jag var tvungen att säga något, så jag samlade ihop det lilla av mig själv jag kunde och vände mig om.

"Lite mer än så måste du ändå försöka"  Jag tvingade mig själv att fortsätta prata, det fanns mer jag behövde säga. Jag gömde hur obekväm och nervös jag var bakom ett väldigt falskt leende, och jag hoppades att han inte märkte något. 

"Säg till Billy jag gått, så han inte oroar sig" Jag väntade på att han skulle nicka eller något, så jag visste att mitt meddelande hade nått hela vägen.

"Men jag vet ju inte ens vad du heter?" Så han hade fler frågor? Hade inte Billy berättat vad jag heter? Men det slog mig precis, jag visste inte vad han hette heller. Ärligt så spelade det inte så stor roll för mig längre, namn kändes obetydliga.

 "Bree"

Jag mådde illa och i princip sprang ut från klubben efter jag sagt det sista ordet. Jag skyndade mig och vimlade runt ett tag innan jag hittade tunnelbanan och åkte raka vägen hem. Väl hemma på min mörkröda andrahandssoffa kom allting tillbaka. Alla minnen hemifrån. Hur mycket stunden i gränden påmint mig om Noah. Tårarna jag inte trodde jag hade kvar vällde ut ur mina ögon och de slutade inte komma förrns solen gick upp.