Flygplansläge

Kapitel 6

Jag vaknade och slog en blick på klockan, 10.47. Chloe verkade inte var kvar. Hon höll sig alltså till det vanliga, än så länge. Pyjamasbyxorna åkte på, när jag väl hittat dem alltså, och jag bestämde mig för att göra frukost. På bardisken ute i köket låg en mapp med en rosa post-it fastklistrad.

'Här har du allt som fanns att hitta om Bree' 

Det gick snabbt, men jag klagar inte. Jag var tvungen att hindra mig för att inte förlora all värdighet jag hade kvar och kasta mig över mappen direkt. För att bevisa (Vad jag tänkte bevisa var oklart) för mig själv så tog jag och gjorde frukost först. Efter några skedar av filen öppnade jag mappen, och överst verkade det vara lite av en sammanfattning.

Bree McCall

Ålder: 21

Längd: 168 cm

Högerhänt.

Född 13 Mars.

Föräldrar: Marla och Jeremy McCall. Gifta i 28 år. 53 respektive 55 år.

Syskon: Cara Summers, 27 år. (Namn innan gift: Cara McCall)

Allergisk mot pollen.

Övrig information: Hittade inga medlemmar i någon kyrka som matchade henne, så troligtvis inte religiös. Jobbade i U.S.A på ett café vid namn Hungry Hearts där hon var servitris, och hjälpte ibland till att baka. Studerade litteratur vid university of Miami. Men bodde i utkanten av Miami själv och åkte enbart buss.  

Jobbar nu: Primark, 180 - 190 High Street Lewisham.

Bor: Sunninghill 34B

Jävlar, det där var en del. När jag tog en närmare titt på mappen såg jag att där i fanns allt. Födelsebevis, antagningsuppsatser, cv, kopior av kvitton och samtalslistor. Jag hade ingen aning om hur bra Chloe var på sitt jobb. Och hur fantastisk är inte jag? Jag har vart hemma två dagar och redan hittat henne.  Men nu när jag tänker efter, känns hela grejen inte så kul längre, nu vet jag allt och lite till om henne. Jag vet inte ens om jag ska åka och träffa henne, jag menar, vad ska jag säga? Det har gått runt en månad sedan jag hittade anteckningsboken, och är hon ens intresserad av att träffa mig? Det kändes ganska klart att hon inte ville ha något med sitt förflutna att göra. 

Jag borde troligtvis glömma henne och höra av mig till Chloe om någon dag istället. Så får det bli.

Efter några timmar av ingenting, bestämde jag mig för att ut och shoppa. Så jag gjorde mig i ordning och åkte iväg mot några av mina favoritaffärer. Jag är inte extremt förtjust i att åka tunnelbana, men det är det snabbaste sättet att ta sig fram.  En till bra grej med tunnelbana är att man kan faktiskt då och då få inspiration till nästa uppslag. Idag såg jag till exempel en som hade matchat sina sandaler sjukt snyggt. Fast inget av det väger upp den äckliga miljön man måste ta sig igenom om man ska åka tunnelbanan, euw. Men jaja, det här området dock, det hade allt från Elie Saab till Forever 21, det hade variation, vilket var varför jag kom hit så ofta. Plus att en av tjejerna som jobbade inne i Alexander Wangs butik var extremt snygg. Så det blev min första destination.

Allt var vitt inne i butiken, förutom kläderna som hängde lite överallt, de var inte särskilt färgglada de heller, men de var inte så kritvita som väggarna och golven i alla fall. Jag kollade runt lite, medan jag sneglade lite mot kassan, och visst stod hon där. Crystal. Hennes hår var mörkt brunt, och likaså hennes ögon. Jag kanske borde bjuda ut henne någon gång. Det klickade av sulan från mina italienska skor när jag gick fram till disken, där det tur nog inte stod någon, och började småprata med henne. Charmen var såklart på. Jag gick utifrån butiken flinandes och väldigt säker på att det bara skulle krävas några till besök innan jag skulle få till det.

Jag fortsatte längs gatan och gick in lite här och var tills jag kom fram till en affär som jag helt glömt att den låg här. Primark. Seriöst?!  Nu måste jag ju nästan gå in där och se om jag kan hitta henne, men vad har jag ens tänkt att säga? 'Hej ursäkta, jag hittade ditt anteckningsblock på flygplatsen och sedan har jag fått en av mina kollegor att ta fram allt om dig, och det inkluderar samtalslistor och collegeuppsatser. Jag gillade din, speciellt den där delen om Shakespeare.'  Jag tror inte det skulle fungera särskilt bra. Osäkerhet var en känsla jag sällan upplevde, men nu var den nästan påtaglig. Jag övertalade mig själv att jag behövde nya strumpor, och det är ingen ide att köpa några speciella sådana. Med den motivationen tog jag stegen in i affären och började leta efter Bree (Eller strumpor, som jag intalade mig själv)

(Hejhej, sorry igen, jag hade nästan skrivit klart hela det här kapitlet när datorn av någon anledning startade om och allt försvann, efter det hade jag helt enkelt ingen ork. Men nu är det uppe iallafall<3 På ett annat hörn, har någon vart och sett 'The Battle of five armies'?  Jag har sett den 2 gånger och tycker att den var bra, men den sämsta av de tre. God Jul<3<3)