Flyktig flickan 1 - drunkna i ensamhet

16 - Jävla skithög

Jag spolade toaletten och satte på mig mina tunna byxor. Mer en tre par byxor, tröjor och 5 underkläder av båda delarna får man inte. Dessutom var byxorna och tröjorna så tunna att man kan riva sönder dem enkelt.

Jag tvättade mina händer och låste upp dörren som ledde ut till en korridor. En stor man stod utanför och väntade på att jag skulle bli klar. Lamporna lös starkt där ute som vanligt. Mannen tog tag i mig och började gå mot min cell. Jag släpade med mina fötter medan jag gick. Jag får inte så mycket mat härinne. Och helt ärligt så orkar jag inte tänka så mycket. Det är som om jag har varit här i flera månader fast det egentligen bara gått några dagar sedan jag kom hit först. Min kropp ser inte ut som den gjorde förut. Jag var ganska stor då, lite mer än vad samhället skulle säga var det vanliga. Men nu har jag börjat gå ner i vikt. Det ser man på mina armar som börjar bli smalare. Jag hoppas bara att dem inte låter mig dö. Mitt liv ligger i deras händer.

Det här stället är verkligen två sidigt. Jag vet att när jag kom hit först så var det väldigt fint där dem som jobbar här var. Dessutom så var Carlos kontor och vägen dit väldigt fint och elegant. Men när man kommer närmare de många celler där dem håller inne folk blir det bara värre och värre. Jag har börjat märka att det finns olika levrar för olika människor. Jag tror det handlar om respekt. Hur mycket Carlos kan lite på dem och hur mycket respekt dem har för Carlos. Ja, han är ju en maffia chef trots allt. Många liv ligger i hans händer, och många kan han förändra.

Vi kommer fram till min cell. Mannen som nästan släpat hit mig öppnar dörren och knuffar in mig. Sedan stänger han dörren hårt och låser den. Glödlampan i taket är tänd och den lyser upp rummet lite grann. Jag satt på golvet och bara kollade runt. En 90x180 madrass i hörnet med en filt liggandes prydligt på den, ingen kudde. Jag har försökt att göra det lite "hemtrevligt" om man kan kalla det så. En toalett i hörnet mittemot som jag vägrar att gå på för att den är så äcklig. Det är bara för att Carlos är min farbror som han låter mig gå på den toaletten som dem andra i en högre lever använder. Sedan har jag lagt dem få kläder jag fått vid andra vägen. Något annat än smuts finns det inte i rummet.

Jag brukar sova mesta dels av dagen. Sedan ligger jag vaken på nätterna. Dem som är närmast mig sover djupt och därför hör de mig inte. Eftersom jag brukar sjunga på nätterna. Inte så högt men ja, jag nynnar inte direkt heller. Jag fnissar högt åt tanken. Jag är så fucking ensam. När jag väl hade någon så vart det taget ifrån mig.

- AAAHHHH!!!!
Jag slog hårt i marken några gånger. Tårar av frustration rullar nerför mina kinder. Sedan blev det bara mer. Det där var det nog många som hörde. Jag kryper sakta till madrassen. Jag lutar min rygg och mitt huvud mot den kalla betong väggen. Jag gråter tyst. Snyftar några gånger högt. Jag lägger mina händer under ögonen i ett försök att stoppa tårarna men det går inte. Jag skakar på huvudet och lägger mig i fosterställning på madrassen. Och där gråter jag ännu mer.

(tidshopp)

- Kom igen nu.
Säger mannen i dörröppningen bestämt. Jag hade legat på madrassen och kollat upp i taket när en vakt plötsligt öppnade dörren. Jag ställde mig upp och han tog snabbt tag i mig. Han släpade ut mig ur cellen och in till korridoren utanför. Han började dra mig i riktningen till toaletten. Men när han kom fram till den tog han vänster. Jag visste inte riktigt vart vi var påväg men jag hade en tanke i bakhuvudet. Carlos kontor.

Vi stod nu utanför dörren. Jag kunde höra röster där inne. Jag skärpte hörseln lite och hörde att dem skrek på varandra. Det var två mans röster. En var Carlos, det var jag säker på. Men vems var den andras?

Plötsligt slås dörren upp och jag flämtar till. En lång kille stod typ en halv meter ifrån mig. Jag kände igen dem där samma blåa ögon som jag hade konstigt nog. Och det rufsiga bruna håret som låg perfekt på hans huvud. Men den där munnen som inte sa något och kroppen som inte gjorde något kände jag också igen. Han såg nästan lika förvånad ut som mig, men jag var mer förvånad. Varför var han här? Hur i helvete kom han hit?

- Nero
Sa han flämtandes fortfarande förvånad över att det var jag som stod här. 

- Josh
Sa jag snäsigt och kollade upp och ner på honom. Dock så orkade jag inte göra mer än så eftersom jag praktiskt taget stod och lutade mig mot vakten.

Vakten som jag lutade mig mot hostade lite som ett tecken på att han var där och att vi behövde gå in på kontoret. Josh kollade på vakten och nickade. Sedan flyttade han sig åt sidan med hans blick på mig som gick med tunga steg förbi honom. Vakten stängde dörren bakom mig och jag satte mig ner i en av fåtöljerna snett framför Carlos skrivbord.

- Så vet du varför du är här, Nero?
Han kollade ner på några papper som han skulle skriva på med pennan i hans högra hand. Han satt på en kontorsstol med hjul som han snurrade lite på.

- Nej.
Svarade jag och kollade på honom med smala ögon. Vad tänkte han göra mot mig nu?

- Men du får gärna berätta det för mig.
Sa jag medan jag lutade mig bak i stolen med en fundersam blick och korsade armar över bröstet.

- Det gör jag gärna.
Sa han med ett hånfullt flin på läpparna i samma position som jag satt i.

Jävla skithög...

Så ja, ett till kapitel avsluuuutaaaaattt!!!
Yayyy! Den här lusten att skriva går verkligen i omgångar asså hahahahhaha. Men jag hoppas ni gillade kapitlet babes🥰