Flyktig flickan 1 - drunkna i ensamhet

18 - Carlo är min farbror

Josh's perspektiv
Vilken jävla idiot, tänkte jag när jag stampade mot dörren. Tankarna flög omkring i mitt brinnande huvud. Blodet kokade inom mig. Jag var rasande. Hur kunde han vara så naiv. Far borde inte lite på dem där jävlarna. Dem har förrått oss förut och dem kommer göra det igen. Om Gabriel bara inte kommit emellan dem så skulle allt vara bra. Och mamma skulle vara vid livet. Jag hatar far, mer behöver man inte säga. Det är rent hat.

Jag öppnade dörren och innan jag vet av det går jag nästan går in i någon som stod utanför dörren. När jag såg vem det var blev helt stum. Nero. Alla tankar försvann och jag blev tom i huvudet. Hon kollade på mig lite förvånat. Jag kunde nästan känna hur Carlo flinade bakom min rygg. Jag hade inte stängt dörren bakom mig ännu.

- Nero
Jag flämtade till när jag sa hennes namn. Jag har alltid vetat hennes riktiga namn. Men jag fick aldrig säga det till någon för far. Han kände tydligen henne, det var varför han kände till hennes riktiga namn och att folk kallade henne för Elsa. Så jag bara gjorde vad han sa, tänkte inte mer på det liksom.

- Josh
Sa hon snäsigt och bitch blickade mig. Jag kollade på henne en stund. Hon började bli lite mager. Har hon ens fått mat? Jag såg på henne att hon inte hade någon energi till att stå upp. Därav hennes lutande på vakten.

Vakten som hon lutade sig på hostade till. Jag kollade på honom och förstod att dem skulle in i kontoret. Jag nickade och flyttade mig åt sidan. När Nero gick förbi mig följde jag henne med blicken. Hon kunde nog känna den också. Vakten stängde dörren och en vindpust flög upp i mitt ansikte. Därefter vände jag mig om och började gå mot mitt rum.

Klockan började närma sig ett på eftermiddagen. Jag reste mig upp ur sängen och tog på mig en tröja. Jag hade legat i sängen ända sedan jag mötte Nero. Det var söndag så jag var ledig från skolan. Mina jeans hängde på höften med hjälp av ett skärp. Den gråa t-shirten fladdrade lätt när jag gick genom korridoren till matsalen. Jag gick förbi köket och hälsade på städerskan och kocken. Där tog jag även en tallrik fylld med mat. Det luckrade ljuvligt. Jag satte mig vid det långa träbordet i matsalen och började äta min mat. Det var min mammas favorit mat faktiskt. Jag hade bestämt att vi skulle äta den här maten idag.

En stund efter kom far in. Han satte sig med en tallrik fylld med mat framför sig och började äta han också. Vi satt där i tystnad. Då kom jag på Nero, jag undrar om hon fått någon mat.

- Har hon fått mat?
Frågade jag medan jag åt och kollade ner i min tallrik.

- Nej.
Svarade han tonlöst. Som om han inte brydde sig. Jag drack upp mitt vatten och ställde mig upp.

- Vart är du påväg?
Frågade han misstänkt. Jag bara kollade på honom. Jag är ganska säker på att han redan vet vart jag är påväg.

Med en bricka i mina händer gick jag mot hennes cell. Det var inte värt att kalla för sovrum för det var inget där inne som skulle kunna klassas som ett mysigt sovrum. Efter några sekunder kom jag fram och jag såg en vakt stå utanför. Han såg spänd ut. Som om han inte ville slappna av ifall någon skulle se honom och rapportera till Carlo.

- Öppna
Beordrade jag honom och han gjorde som jag sa. Jag gick in i ett dunkelt rum. En jordig lukt slog emot mig. En svag glödlampa lös upp rummet. Jag ställde brickan mitt på golvet när jag såg Nero sitta upp förvånad på madrassen. Kläderna var förstora för henne så dem hängde lätt på hennes kropp. Jag satte mig mot väggen mitt emot henne. Jag lutade ryggen och vilade armbågarna på knäna. Jag kollade på henne när hon smög fram och började äta av maten jag gett henne. Efter en stund klunkade hon i sig allt vatten på en gång.

- Vad gör du här?
Sa hon i en hopplös ton till mig.

- Jag skulle kunna fråga dig samma sak.
Jag kollade på henne och våra blickar möttes. Det tog en stund innan hon svarade.

- Jag blev "kidnappad".
Sa hon och gjorde kaninöron vid kidnappad. Hon hade krupit tillbaka till madrassen och lutat ryggen mot väggen som mig. Hon satte armarna i kors och väntade på att jag skulle svara.

- Min far brukar göra så till många så det är inte någon nyhet till mig. Jag visste bara inte att han skulle ta just dig.
Hon nickade förstående. Men sen var det som om ett ljus tändes för henne och hon kom på någonting.

- Sa du FAR?!
Nästan skrek hon ut. Vakten måste ha hört henne vid det här laget. Jag kollade konstigt på henne men svarade sedan med ett utdraget ja. För jag visste absolut inte vad i hela hon höll på med nu. Hon slog sin hand över munnen.

- Min pappa hette Chris, Chris Foxer Andrew.
Jag flämtade till.

- Carlo är min farbror.
Jag såg hur paniken började omfamna henne och hon började hyperventilera. Jag var snabbt vid hennes sida och tog in henne i min famn. Jag började hyscha henne i ett försök att trösta henne. Men sanningen slog mig också hårt. Att vi är kusiner och att vi blivit ljugna till i hela vårt liv. Jag vaggade fram och tillbaka med Nero i famnen.

- Du vad där, du var där, du var där.
Upprepade hon gång på gång. Jag fortsatte att hyscha henne. Ord som "det är okej", "allt kommer bli bra" och "andas Nero, bara andas" kom ur min mun. Jag visste knappt vad jag skulle göra. Men jag måste tänka klart. Carlo kommer fan inte undan med det här. Han kommer få stryk, även om det kommer komma stora konsekvenser.

Sådär hörni, ännu ett till kapitel! Den här gången från Josh's perspektiv. Skriv om ni vill ha mer från andras perspektiv och inte bara Neros🥰