Flyktig flickan 1 - drunkna i ensamhet

12 - En förvånande överraskning

Back in the back
Of a Cadillac
Number one with a bullet, I'm a power pack
Yes, I'm in a bang
With a gang
They've got to catch me if they want me to hang
'Cause I'm back on the track
And I'm beatin' the flack
Nobody's gonna get me on another rap
So look at me now
I'm just makin' my play
Don't try to push your luck, just get out of my way
'Cause I'm back
Yes, I'm back
Well, I'm back
Yes, I'm back
Well, I'm back, back
Well, I'm back in black
Yes, I'm back in black

Sjöng jag högt i bilen medan jag åkte tillbaka till jobbet. Mitt pass var över och klockan var 18:00 på kvällen. Tänkt att jag nu har jobbat här i en månad. Det måste nästan firas! Jag kanske skulle kunna köpa tårta och ta med hem. Att smälla i sig en hel tårta för sig själv kunde vara något av det bästa man kunde göra. Det var tur att jag inte börjat tröttna på AC/DC låtarna än, för det skulle vara dem ända jag skulle kunna lyssna på framöver.

(Tidshopp)

Jag parkerade bilen bredvid min och gick ut. Jag låste den och gick lite dansandes till byggnaden jag jobbade i. Jag hade kvar back in black i huvudet. Jag öppnade dörren möttes av många blickar. Dem flesta som jobbar här är äldre män eller kvinnor. Ett par män i 40-50 års ålderns kollade på mig som om jag var en ölburk. På riktigt så stirrade dem. Jag gav dem mördar blickar medan jag gick till omklädningsrummet, tillslut kollade dem bort. Varför ska vissa män alltid hålla på sådär, eller dem FLESTA. Det var många som gjorde sådär. Kollade på en som om man var en sexleksak och bara tänkte på att man skulle få röra deras underbara kroppar. Dem betedde sig som högskolekillar. Som om dem hade hormoner som styrde deras hjärnor. Men vet du vad? Den fasen var över. Nu var dem bara äckliga gamla gubbar som stirrade på minderåriga. Ugh, jag hatar dem. Jag önskar att jag var lesbisk. Då skulle jag i alla fall slippa dem som säger att man är het men som sen får ett nej och säger att man är en hora. Men man kommer aldrig att få slippa blickarna, även om man var lesbisk. För folk kan inte läsa tankar eller hur?
Jag tog på mig min tröja och mina byxor medan jag hörde en röst i högtalarna.

- Kan Johnson komma in på mitt kontor?

Jahopp, får väl vänta lite med firandet och tårtan då. Jag satte på mig mina vanliga skor och mina smycken och sedan tog jag min väska ur skåpet och gick ut ur omklädningsrummet.

Jag slog mig ner bekvämt i en av fåtöljerna. Det stod en fruktskål på skrivbordet som var fylld med massa röda äpplen. Jag tog ett och tog en tugga. Ooo, den var riktigt saftig, sa jag med äpple i munnen. Chefen vid namn Mona kom in och satte sig i kontoret. Hon tog et täppte hon med och lutade sig tillbaka i kontorsstolen.

- Så, vad ville du?
Frågade jag när jag tuggat klart.

- Jag undrade om du ville ha en tjejkväll hemma hos mig, bara du och jag?
Jag blev lite förvånad av frågan. Fast ändå inte, jag menar jag har ändå börjat lära känna henne mer under denna månad. Mer än vad jag trodde. Det lät inte så dumt, att få spendera lite tid med någon annan än sig själv. Fast det kanske skulle bli så att hon började ställa frågor. Om mig. Och om mitt liv. Fast jag kanske kunde ljuga om det? Ja, om det kom upp så kunde jag ljuga. Nu hade jag suttit här och funderat på ett svar en riktigt lång stund så nu såg det ut som om Mona ville svara åt mig.

- Ja, jag hade tänkt att fira att jag jobbat här i en månad men jag kan ju lika gärna göra det med dig. Dessutom är jag väldigt hungrig och orkar inte riktigt laga någon mat.
Sa jag och skrattade lite för mig själv. Hon nickade nöjt så som hon alltid gjorde när hon fick det svaret hon ville.

(Tidshopp)

Jag satt i bilen och körde bakom Monas bil. Vi hade bestämt att det var bäst så eftersom det annars skulle bli jobbigt att hämta min bil sen. Hennes röda lyktor på bilen lyste upp och hon bromsade in med bilen. Hon svängde vänster in på en uppfart och jag gjorde detsamma. Jag klev ur bilen och kände doften av regn. Den där unika doften som bara kom innan det skulle regna. Jag gick lite stelt fram till henne där hon stod och vred om nycklarna för att komma in till hennes ljuvliga hem. Man kunde se hur mysigt det var inuti bara av att kolla på utsidan. Ett sånt hem som bara skulle kunna tillhöra en mormor eller farmor.

- Du kan sätta dig i soffan och göra dig hemma.
Sa hon och försvann in till köket. Jag gick in till vardagsrummet och såg en rosa tvåsitsig soffa stå mot vänster vägg. En stor platt-tv hängde på den högra väggen. Det stod en vas med en hög växt och det hängde några tavlor över soffan, annars var rummet väldigt simpelt med neutrala färger. Jag satte mig i soffan och blev lite förvånad över hur mjuk den var. Jag tog upp min telefon och väntade på Mona. Efter några minuter kom det in någon i rummet tillsammans med någon jag inte förväntade mig att jag skulle se på länge. Jag satt tyst i soffan och bara stirrade chockerad på personen. Ingen sa något på en lång stund, så jag tog mig till orda och frågade den frågan jag velat ställa enda sedan jag såg henne.

- Vad gör du här?
Sa jag med en gnutta ilska i rösten. Hon såg på mig med sorgsna ögon, trodde att jag skulle gå på dem. Men en liten bit av mig visste att dem var sanna.

Jag var bara tvungen att göra en cliffhanger så det blev bara 1006 ord i det här kapitlet hahahha. Men se vad som händer i nästa😏