Flyktig flickan 1 - drunkna i ensamhet

3 - En kamp för livet

Jag vaknade upp av att solljuset letade sig in i mina ögon. Jag gäspade och sträckte på mig. Jag måste upp, även om jag inte vill. Jag vet inte vad det var som fick mig att fortsätta. Det kanske var min bror. Mamma och pappa har inte direkt brytt sig om att ta hand om mig. Dem sa bara typ "här har du mat och sovplats, varsågod för att du lever". Så varje gång jag ser någon ha en bra relation med sina föräldrar kunde jag inte hjälpa att känna mig lite ledsen. Jag menar varje barn vill väll ändå att ens föräldrar ska älska och ta hand om en. Min bror hade varit där för mig men nu bodde han inte längre här och han kom inte så ofta och hälsade på. Det var svårt att hålla en relation med honom, han jobbade väldigt ofta och svarade knappt i telefonen heller. Jag gick och tog på mig kläder. Det vart ett par svarta skinny jeans och grå hoodie med ett nirvana tryck på. Jag gick ner och bredde två mackor och hällde upp ett glas mjölk. Jag satte mig sedan ner och började kolla igenom mina sociala medier.

Åh nej nej nej nej. Jag såg hur bussen åkte förbi köksfönstret. Jag ställde mig upp och tog hastigt reda på frukosten. Sedan sprang jag och borstade snabbt tänderna och håret. Jag sprang desperat till mamma på övervåningen.

- Hej! Sa jag lite för snabbt.

- Hej, vad är det? Sa hon trött och som om hon faktiskt brydde sig.

- Jag, ehm, missade bussen... sa jag i hopp om att hon kanske kunde skjutsa mig så jag slapp gå. Hon suckade och reste sig upp, klädde på sig pyjamas och gick förbi mig. Jag stod i dörrkarmen som förstelnad. Vad skulle hon göra egentligen?

- Kommer du då? Hörde jag henne skrika från hallen.

- J-ja jag kommer! Skrek jag lite mera glatt än vad jag skulle ha gjort som en normal tonåring. Men det var jag ju ändå inte. Jag var ju den där äckliga tönt horan som alla hatade.

Jag satt i bilen påväg till skolan. Det var inte första gången jag hade missat bussen. Där här måste vara andra eller tredje gången jag får skjuts. Annars hade jag fått gått 5 km för att få komma till skolan. Men nu var jag framme så jag klev ur bilen och sa hejdå och tack för skjutsen till mamma. Som vanligt så sa hon inte ens hejdå till mig. Men det konstiga var att hon inte vände om och åkte hem, utan hon fortsatte att åka rakt fram. Jag undrar vart hon skulle. Jag vände mig om och började gå mot entrén. När jag kom in försökte jag undvika att kolla på någon. Jag ville bara ta mig till mitt skåp, sen till lektionen, och sen till nästa osv tills dagen var slut och jag kunde åka hem. Jag stod nu vid mitt skåp och tog mina böcker. Den här gången kom jag inte så tidigt och kunde direkt gå till lektionen. Vi hade språk som våran första lektion. Då skulle alla klasser i andra året blandas ihop till nya grupper till varje språk. Det fanns tyska och spanska som språkval. Jag hade valt tyska för att det var enklast och jag kunde redan lite av det. Men dock så betydde det att jag skulle behöva stå ut med Josh och hans kompisar i en hel timme, vilket var väldigt långt enligt mig. När jag kom in satt det bara några stycken i klassrummet. Det brukar vara dem som inte har något annat för sig som kommer tidigt till lektionen. Inklusive jag. Det kom flera och flera in i klassrummet desto längre tid som gick. Några minuter efter att lektionen startat kom Josh och hans gäng in. Dem brydde sig inte om vad läraren sa utan gick bara och satt sig längst bak i klassrummet. När Josh gick förbi mig kollade jag upp från blocket jag antecknat i medan läraren hade genomgång och mötte hans gröna ögon. Dem stirrade hånfullt på mig och jag såg ett elakt flin på läpparna. Jag kollade ner i blocket igen och började lyssna på vad läraren sa. Det gick en rysning i hela min kropp när jag tänkte på hans ansikte utryck.

Tyska lektionen hade varit slut för 3 timmar sedan och det var nu lunch. Jag reste mig upp, hängde upp stolen på bordet och gick från hemklassrummet ner till mitt skåp. Jag var en av dem första som gick så jag kunde höra hur alla andra i klassen pratade bakom mig. Som tur skulle jag inte se Josh och hans kompisar på hela dagen. Dem gick inte i min klass utan dem gick i D. Du ser, jag bodde i en liten ort som hade några få min ålder. Så alla mellan 16-18 gick i samma årskurs, vi hade alltså blandade klasser med dem som var 1 år yngre och 1 år äldre än oss. Jag är 17 så jag är liksom mitt emellan. Bara att alla som fyllde 18 i varje klass tog studenten. Jag vet det är ett krångligt system men så är det i alla fall. Det var tur att jag hamnade i samma klass som alla pluggisar.