Flyktig flickan 1 - drunkna i ensamhet

19 - Tack

Nero's perspektiv
Jag skrek i smärta. Kniven han höll i grävde sig in i mitt ben när han skar mig. Jag spände käkarna för att det gjorde så ont. Mannen bara skrattade. Carlo tittade på nöjt. Mannen som skurit mig var i ungefär samma ålder som Carlo. Vid 50 års åldern alltså. Han hade mörkt hår och rynkor i ansiktet. Det såg ut som om han hade en vältränad kropp när han var yngre, men att det gått utförs när han blivit äldre. Han tog ett nytt greppet om kniven och satte den mot mitt ansikte.

- Det här kommer du nog få ett ärr utav.
Sa han och jag skakade intensivt på huvudet. Han tryckte kniven hårdare mot min hud och jag grimaserade av smärta. Han tryckte den djupare in i mitt ansikte innan han snabbt drog den neråt längs min kind så jag skrek. Jag hade försökt hålla tårarna inne när han skurit mig på magen och överarmen. Men nu forsade dem och jag upprepade ordet sluta så många gånger att jag var säker på att dem hört mig i alla fall en gång. Carlo och mannen pratade en stund innan dem släppte loss mig och tog med sig stolen och gick ut. Jag låg kvar på det kalla betong golvet. Blodet rann ur mina sår och jag kände mig svag. Hungern jag kände tidigare var mycket svagare nu än smärtorna i magen. Jag reste mig upp på armbågarna och jag ramlade nästan ihop när jag reste mig upp på knäna. Jag började krypa mot madrassen men ögonen kunde inte fokusera. Det var bara suddigt överallt. Jag antog att det var på grund av mina tårar men plötsligt blev mina muskel till gelé och mitt synfält blev svart.

Josh's perspektiv
Jag gick lugnt genom korridoren till träningssalen. Jag hör ett skrik längre bort i korridoren men struntar i det och går vidare framåt. Efter någon minut svänger jag in i korridoren med alla celler i. Jag ser längre fram att Carlo och en av vakterna vid namn Thomas kommer ut ur en cell jag känner igen. Det är Neros. Jag ser hur Thomas torkar av en kniv som hade något rött på sig på byxan. Jag börjar små jogga lite, orolig och undrandes över vad som hänt. Men i bakhuvudet vet jag svaret på min fråga redan.

- Vad fan har ni gjort?!
Skriker jag lågt till dem för att inte hela anläggningen ska höra. Carlo skrattar lite för sig själv och Thomas kollar med roade ögon och ett flin på läpparna. Med en ilsken grimas slår jag upp dörren medan dem går vidare bort från cellen. Luft far upp i mitt ansikte och jag kollar runt in det lilla rummet. Det är en blodfläck mitt på golvet som dras mot madrassen. Där hittar jag henne. Hon andas svagt. Man skulle inte se det om man inte kollade noga. Jag kom fram till henne och satte mig på huk bredvid henne. Jag la min hand på hennes kind och strök bort några hårtestar från hennes ansikte.

- Jag lovar att jag ska gottgöra dig.
Viskar jag och kollar sorgset på henne. Sedan tar jag upp henne i min famn och går ut.

(Tidshopp)

Jag sitter i en stol bredvid sängen och tittar på henne. Hon ligger så fridfullt på sängen och sover. Carlo har sagt att han tänker hämta henne när hon vaknar. Om hon vaknar. Hon var väldigt svag när jag tog hit henne. Ett litet mumlande hörs och jag kollar direkt upp från telefonen. Nero vrider lite på huvudet och pratar med hennes ögon stängda. Jag ställer mig upp och går försiktigt fram mot sängen. Jag sätter mig på kanten och kollar på henne när hon vaknar upp. Hennes ögon fångar upp mina och hon spärrar upp dem.

- Va-vart är jag?
Frågade hon och tiltade på huvudet lite fundersamt.

- Du är i mitt sovrum.
Svarade jag kort och fortsatte att inspektera henne. Hon ser ut som hennes mamma, men hon är hennes pappa upp i dagen.

Någonting gick upp för henne i hennes huvud och hon fick genast panik. Hon lyfte på täcket och kollade under det. Nu vet jag varför hon fick panik.

- Ingen har gjort någonting med dig medan du sov, om du inte bortser från att jag plåstrade om dig då.

- Hur ska jag kunna lita på dig?
Hon sa det med en skrovlig röst. Ja, hur skulle hon göra det. Jag visste vad jag hade gjort mot henne. Och allt jag låtit mina "kompisar" gjort mot henne. Jag har aldrig riktigt gillat dem, jag var med dem mestadels för att få kunna bli inbjuden till alla fester du vet.

- Jag räknade inte med det heller.
Svarade jag henne och sänkte huvudet. Vi reser oss upp från sängen. Hon hade bara på sig underkläder så jag gick snabbt in i garderoben och hittade ett par shorts och en t-shirt som jag inte använde. Jag kastade dem till henne och tog på sig kläderna.

- Dem luktar gott. Vad är det för parfym?

- One million, så du tycker att jag luktar gott? Bra att veta för tjejerna.
Sa jag och log lite åt henne. Hon sträckte ut tungan åt mig och jag skrattade lågt åt det. Hon kollade på mig och nu log hon. Jag hade faktiskt aldrig sett henne le förut, hon var väldigt vacker när hon log. Jag önskade att jag kunde se det mer ofta.

Det blev en stel tystnad efter det. Ovanligt, tänkte jag med ironi. Jag harklade mig och sa att jag skulle gå för att hämta mat. Hon nickade som svar och jag gick mot dörren. Ett svagt tack hördes bakom mig och jag svarade det med ett vanligt "varsågod". Sedan lämnade jag rummet.

Så, 19e kapitlet klart hörni. Vad tycker ni? Rösta gärna🥰