Självmordsförsöket

Kapitel 2

Väckarklockans skarpa och skrikande ljud väcker mig, klockan är 08.00 och solen skiner in genom mitt stora fönster. Dagen är perfekt, alldeles perfekt. Jag sätter mig upp i sängen, gnuggar ögonen lite, sträcker på mig och allt det där som man brukar göra innan man tar sig för att kliva upp.

När jag tittar mig i spegeln inser jag att mitt hår är katastrof! Såhär kan jag ju inte se ut om jag ska träffa Jacob, tänker jag. Nej, nej, nu åker plattången fram! Efter en stunds arbetande med min absoluta fiende, så är resultatet ganska så bra. Jag vet inte om jag ska säga att jag är nöjd, men det duger.

Sen är det ju en grej till som jag inte heller är så bra på och det är det där med smink. Det har aldrig riktigt varit min grej, men jag får göra vad jag kan för att se någorlunda ut.

Foundation smetar jag men hjälp av fingrarna, ut i hela ansiktet. Lite puder, som dock är på tok för ljust åker också på. Jag skruvar upp korken på min gamla mascara, kladdar på lite.

"TUSAN!” jag ryter till när jag ser att det råkade komma massor med mascara på ögonlocket.

Hämtar snabbt lite toapapper och torkar bort det. Sådär ja! Hoppas han kommer tycka jag är fin nu, som jag har kämpat. Om han inte tycker det då? Han kanske tycker jag ser fruktansvärd ut och går därifrån. Vad gör jag då? Ska jag bara stå där och se ut som en idiot?

En känsla som jag aldrig har känt förut bubblar inom mig, kan inte komma fram till vad det är. När jag är runt honom känns det annorlunda, vet dock inte om det är en bra känsla då jag aldrig har känt den förut.

”Är du klar snart eller?!” mamma står i änden på våran vita trappa och ropar på mig, det låter på hennes ton i rösten att hon har vaknat på fel sida, igen. Det här kommer inte bli kul..

”Jag kommer strax!”

Nervositeten börjar sakta krypa upp för ryggen, aldrig i hela mitt 19 åriga liv har jag känt en sådan nervositet över att träffa någon. Vad gör han med mig? Varför är jag så nervös?

Innan jag släcker lampan för att sedan stänga min dörr bakom mig, tar jag på mig en tunn kofta för att täcka mina ärrfyllda armar.

Det smattrar under mina fötter när jag springer ner för trappan, väl i hallen drar jag på mig mina svarta Vans. Favoritskorna. Skippar jackan, det är är en rätt behaglig temperatur ute.

De starka solstrålarna träffar min kropp, genast ser jag mycket blekare ut än vad jag redan är. Typiskt, mer lik ett spöke än vanligt.

Sätter mig i framsätet på mammas bil, även om vi inte ska åka långt har jag en känsla av att det inte kommer sluta bra då mamma inte är på bra humör.

På mammas sida av släkten är vi kända för att ha ganska hett temperament, därav är både jag och mamma lättretliga och överreagerar ofta. Det kan bli ganska jobbigt ifall vi blir irriterade på varandra. När båda överreagerar så brukar det inte sluta bra. Sist skulle jag vara tvungen att flytta, dock ångrade hon sig lika fort som orden kom ut ur hennes mun. Vart skulle jag annars ta vägen?

Pappa är en person jag inte vill ägna en tanke åt. Han har skadat mig så mycket på insidan, vet inte ifall jag vill kalla honom för min far längre.

Sneglar ner i knät för att kolla klockan på min mobil.

13.48.

Shit jag kommer bli sen..

”Mamma tror du att det skulle kunna gå att skynda lite?” jag vågar inte kolla henne i ögonen, vänder därför huvudet bort så att jag ska slippa möta hennes ilskna blick. ”Jag kommer bli sen.”

”Jag kör redan så fort som hastighetsbegränsningarna tillåter,” suck är det som lämnar mammas mun när hon svarar på min fråga som hon antagligen tycker är urkorkad,vad jag kan tyda av sucken. ”Hade du tänkt att jag skulle bryta mot lagen och riskera att bli av med körkortet bara för att du ska fika?!”

Önskar att jag kunde svara, men låter bli. Bäst så.

Väl framme sveper jag blicken genom hela rummet för att se ifall Jacob redan är där. Jag är först på plats. Väljer ett bord nära fönstret, soffa på ena sidan med ett par blå sammetskuddar och på bordet står en halvt vissen ros i en smal genomskinlig vas.

Kollar på klockan igen.

14.03.

Han borde dyka upp snart tycker jag, vi bestämde ju att vi skulle ses här 14.00. Kollar igenom lite gamla bilder på min mobil för att fördriva tiden en aning. Sneglar lite på klockan igen.

14.16.

Vad dröjer han så länge? Har jag missuppfattat tiden? Eller kanske dagen? Jag väntar väl lite till.

Tiden går verkligen så långsamt när man har tråkigt. Tar upp mobilen igen och startar ett tråkigt spel som jag laddade ner för länge sedan, Crossy road.

14.31.

Fortfarande ingen Jacob.Mina tankar snurrar runt som i en orkan. Kan inte fånga någon av de, allt är en enda röra i hjärnkontoret.

Kommer han att dyka upp? Har han bara låtsas vara snäll för att sedan kunna utnyttja det, få mig att se dum ut här där jag sitter helt ensam? Hur länge ska jag vänta? Vad ska jag göra ifall han inte kommer?

14.52.

Fortfarande ingen Jacob. 

↜ *↝

Vad tyckte ni? Kommentera och rösta! 

Postar nästa kapitel när jag ser att det finns lite intresse för det.

xoxo