Självmordsförsöket

Kapitel 9

Mjölksyran har slagit till hårt i mina ben just nu, allt jag vill är att komma bort från det här hemska sjukhuset så jag bara fortsätter springa. Just nu spelar ingenting någon roll, hur ont det än gör i mina ben så tänker jag inte sluta springa för det. Så fort jag har kommit runt nästa kvarter är jag så gott som säker och det är inte alls långt kvar dit.

Flämtande försöker jag hämta andan, det märks att jag tappat all min kondition. Förut kunde jag springa milen utan problem men nu var bara den här lilla turen hemskt jobbig.

Äntligen är jag fri! Fri som en fågel.

Vart jag ska ta vägen nu då? Jag vet knappt vart jag är. Är jag ens i min egen stad? Det är bara att börja gå antar jag, om jag ska komma härifrån i dag.

****

Utmattad kastar jag mig på min underbart sköna säng. Tror aldrig att den har varit så bekväm som den är nu. Att jag kom hem helskinnad är helt otroligt. Mina fötter gör så fruktansvärt ont, både av att jag gått så länge samt av det förbaskade skavsåret bak på hälen... Därför ska man alltid ha med sina skavsårsplåster, men det är inte så lätt att ta med sig saker när man vaknar upp på olika ställen utan att ha någon aning om vart man är.

Men det spelar ingen roll nu, huvudsaken är att jag är hemma i någorlunda behåll. Jag har klarat mig trots att jag har varit och fortfarande är ombord på denna berg- och dalbana, även kallat mitt liv.

Det går inte att stoppa ögonen från att falla igen, jag är helt slut på och ögonlocken är tunga som bly. Innan sömnen sluter sig om mig blickar jag ut över mitt trötta rum inser hur tragiskt jag bott, men jag orkar inte bry mig längre, jag kan längre inte hindra sömnen.

****

Jag vaknar kvickt av att det ekar i mitt huvud, jag har massor av röster som jag inte har en blekaste aning om vad de kommer ifrån eller vad de vill. Det är svårt att urskilja ord då det är så många som pratar samtidigt.

Snabbt sliter jag av mig täcket och kastar mig ur sängen. "DET HÄR GÅR INTEEEEE!" skriker jag och springer ner för trappan. Om jag ska kunna fortsätta mitt liv som en vanlig människa, gå i skolan, ha hemskt mycket läxor, träffa pojkar, smyga ut fast man inte får och allt sånt en tonåring ska göra så kan jag inte ha det så här.

Rösterna måste få ett slut.

Vänta lite nu, om jag ska kunna få bort rösterna måsta jag ju veta varför de började. Allt underligt började hända mig precis efter jag försökte ta självmord men Jakob stoppade mig. Har det med min nära-döden upplevelse eller har det med honom att göra?

↜ *↝

Okej, jag vet... Förlåt för att det har gått typ 4-5 MÅNADER sen jag postade senaste kapitlet... Jag körde helt enkelt fast och visste inte hur jag kunna komma ur det. Om jag blev riktigt nöjd med hur jag löste det är en annan femma, men nu är ett nytt kapitel här iallafall!!! Är ni exalterade???

Jag har postat en helt ny bok! OMG hur spännande?? Den heter iallafall "Girl online VS The player" och ni får jättegärna läsa den om ni vill :)

Glöm inte att följa mig för uppdateringar som kan vara bra att ta del av ♥

xoxo