Självmordsförsöket

Kapitel 6

Hela jag stelnar till. Jag känner tydligt hur alla hans muskler spänns. Han kysste mig precis. WHAT?! Jag lutar mitt huvud en aning bakåt för att ge honom en frågande blick. Vad hände precis?

"Förlåt jag borde inte gjort så," säger han medan de klarblå vackra valpögonen tittat bedjande på mig. "Jag kunde inte låta bli." Han drar mig en aning närmare sitt bröst och sluter armarna om mig i en varm kram.

Jacob rycker till plötsligt. Det skrämmer mig en aning då jag inte alls var beredd på det. "Vi kan inte stå här hela dagen, vi måste ju skynda oss!" Han tar min hand och börjar raskt gå mot dörren, jag följer med eftersom att jag inte riktigt har något annat val då han håller ett stadigt tag om min lilla hand.

Väl ute ur rummet möts vi av en smal korridor som känns kilometerlång och är helt täckt i plast. Det är plastat som att det antingen har skett ett mord eller så har någon flyttat men inte velat ta med sig möblerna så de har täckt över allt för att det inte ska samlas så mycket damm och annat skit.

Längre ner i korridoren möts vi av en stor dörr i ett trämaterial som faktiskt var riktigt fint, den ser en aningen sliten ut men jag tycker konstigt nog om det. Det var fint. Jacob trycker ner handtaget och dörren öppnas med ett gnekande ljud som skär fruktansvärt i öronen på mig, jag hatar de där ljuden. Hemskt är vad det är! Kan inte folk sköta sitt jobb och smörja sina dörrar?

Bakom dörren gömmer det sig en smal spiraltrappa med svarta metallräcken, här är det inte plastat så det är betydligt mycket dammigare här.

"Gå försiktigt!" Jacob vänder sig om för att se till så att jag hörde vad han sa. Han får en lätt nick till svar och det får bara lov att duga, jag vill inte öppna munnen och andas in allt äckligt damm. USCH!

För varje steg vi tar fylls luften av mer och mer damm, sedan återigen lite mera damm. Paniken kryper som en spindel uppför ryggen, sakta men säkert. Hela min kropp ryser ,,,,, Att inte kunna andas är något som verkligen skrämmer mig. Nästan nere får jag så fruktansvärt svårt att andas, jag hostar och hostar. Varje gång jag försöker att andas grips jag av mer och mer panik då det mesta jag för in i mina lungor inte är syre utan damm. Hostattacken får aldrig något slut och Jacob tvingas till sist att lyfta upp mig och bära mig sista vägen ut ur denna hemska trappuppgång.

Min kropp känns tung när han lägger ner mig på den kalla marken. Äntligen ute. Paniken rinner av mig som ett vattenfall, känslan av lätthet sköljer över mig och jag kan äntligen slappna av.

"Tack." Min röst låter en aningen skakig när ordet lämnar mina torra och spruckna läppar.

Jacob kollar på mig med en lättnad i blicken. "Jag kunde ju inte ha lämnat dig där, eller hur?" Ett flin spelar lite på hans läppar samtidigt som han sträcker ut en hjälpande hand mot mig så att jag kan komma upp från den kalla marken då min kropp fortfarande är lite för svag för att kunna ta sig upp på helt egen hand.

Han snurrar in mig i hans famn och han håller mig tätt. Min mage slår en volt och jag kan inte hålla mig från att le. Vad är det här för känsla egentligen?