Självmordsförsöket

Kapitel 5

Han kommer närmare och närmare, jag kan höra hans tunga andetag. Mitt hjärta slår allt snabbare och jag kan inte längre kontrollera min andning hur mycket jag än försöker. Allt börjar snurra runt omkring mig. Han kommer närmre och närmre och mitt obehag ökar mer och mer.

Hur har jag kommit till detta stället? Och varför är han också här? Jag fattar fortfarande ingenting.

Nu är han alldeles bredvid mig, sakta lyfter han handen och stryker mig över håret. Jag ryser i hela kroppen, obehag kryper upp ända från tårna och fyller hela min kropp. Vem är han? Vem är egentligen Jacob? Han som verkade som en underbar och omtänksam person som faktiskt räddade mig den där kvällen på bryggan, den kvällen han tog med mig hem. Var tog den personen vägen? Han som räddade mig? Vem är han?

”Har du ont någonstans?” han granskar mig från topp till tå när orden lämnar hans mun.

”Vem är du?”

”Vem jag är? Det ska jag allt berätta för dig.” hans ansiktsuttryck ändrades snabbt från att vara något oroligt till fullt allvarlig. ”Mitt namn är Jacob, vilket du kanske vet. Jag blev omhändertagen av en familj efter det att mina föräldrar dog när jag var liten. De jobbar med något mycket hemligt, som jag inte vet men det jag faktiskt vet är att jag måste skydda dig. Skydda dig från något ont.”

Mitt hjärta rusar och jag blir alldeles kallsvettig.

”Vad gör jag här?” det är det enda jag kan tänka på just nu, jag vill ha ett svar på varför jag ligger i detta rummet när det sista jag kan komma ihåg var att jag ramlade ihop på den kalla vägen.

”Jag hittade dig liggandes på vägen, förstod att något måste ha hänt så jag tog med dig hit för att skydda dig”

Vad är det här onda han pratar om? Finns det något som skulle vilja skada mig eller kanske till och med ta mitt liv ifrån mig? Jag som har sagt att det ska vara mitt beslut när jag vill träffa morfar igen, finns det någon där ute som tänker fatta det beslutet åt mig? Tanken får mig att ännu en gång rysa av obehag. Finns det verkligen sådana hemska människor? Eller är det ens en människa? Ingen vet, i alla fall inte jag.

"Kom nu vi måste skynda oss!” Jacob ställer sig hastigt upp och sträcker ut sin hand mot mig. Jag funderar en stund innan jag bestämmer mig för att ta den.

När jag sätter mina bara fötter på det kalla golvet känner jag hur det snurrar till i huvudet och jag känner mig fruktansvärt yr. Mina ben viker sig men till min räddning fångar han mig innan jag slår i marken.

Han håller mig tätt mot sitt bröst och jag kan höra hans hjärta slå.

Jag vänder min blick upp och möter hans djupa ögon. Det må vara de vackrast ögonen jag sett.

Sakta flyttar han sin hand som lätt snuddar min kind. Han kollar mig djupt i ögonen innan han sakta, sakta lutar sig fram och kysser mig.

↜ *↝

Ännu ett kapitel, vet dock inte riktigt vad jag tycker om det... Ni får gärna kommentera vad ni tycker!! Glöm inte heller att rösta så blir jag glad :)

Puss på er!

Btw, vi har nått 100 läsningar på första kapitlet, TACK! <3

xoxo