Självmordsförsöket

Kapitel 8

Varför kan det inte sluta pipa? Jag förstår verkligen inte, vad är det som gör det så svårt att stänga av det där otroligt jobbiga ljudet?! SERIÖST. Vänta, varför är allt svart? Brukar man normalt inte kunna se saker? Säg inte att jag gått och blivit blind också, det skulle ju verkligen vara pricken över i:et...

Sakta öppnar jag ögonen, tydligen blundade jag... Bra där Isabelle, bra där. Det känns lite klibbigt att få upp ögonlocken och jag måste blinka en massa gånger innan jag kan se ordentligt då det var ganska så suddigt.

Vänta lite nu, jag är inte i samma vita New England-rum som jag var i alldeles nyss... Jag befinner mig på ett sjukhus. Vad i hela fridens dagar gör jag här?! Det sitter massor av kablar och slangar som är kopplade till min magra lilla kropp. Även på huvudet sitter det trådar. Vad är det här?

Dörren öppnas och in kommer en man, möjligtvis i 30 års åldern, som är klädd i en vit doktors rock. Runt hans halt hänger ett stetoskop som det gör på alla doktorer. Iallafall vad jag har sett. Han bär också på ett block och en massa papper.

Han sträcker fram handen och presenterar sig som Martin, därefter börjar han mumla lite samtidigt som han bläddrar i sina papper. Det går sekunder som känns som minuter och han harklar sig innan han öppnar munnen.

"Du hamnade i koma pga. en allergisk reaktion som var väldigt allvarlig, vi kommer att ta lite fler prover nu när du är vaken för att klargöra vad som orsakade reaktionen." säger han och tittar allvarligt på mig, som att jag skulle veta vad jag var så pass allergisk mot att jag hamnar i koma.

"Eeh, jaha okej..." min röst är en aningen darrig då jag tydligen precis vaknat upp ur koma. Den blir säkert bättre snart, det blir nog resten av jag också kan man ju hoppas.

Han vänder på klacken och går med raska steg ut igen, dörren svajar fram och tillbaka ett tag innan den stannar helt. Det är en sån där konstig dörr som man kan öppna åt båda hållen, jag har aldrig riktigt förstått mig på dom av någon konstig anledning. Varför kan man inte bara ha en vanlig dörr?

Klockan tickar, högt tickar den också. Irriterande högt. Pipet är fortfarande kvar, människor pratar utanför min dörr, det går förbi folk hela tiden. Någon tappade ut innehållet i sin väska ute i korridoren och svär fördärvat. Alla dessa ljuden hörs otroligt tydligt och det låter som att dom går ihop. Det låter nästan lite som att dom försöker överrösta varandra, det ekar nästan lite. Hela jag börjar få frispel. Jag klarar inte det här mer, jag måste härifrån. NU!

Det finns ingen tid att förlora. Sakta sätter jag mig upp för att inte dra ur någon kabel eller slang så det ska börja tjuta och personalen ska höra att jag är på väg härifrån. Kabel efter kabel börjar jag att plocka lös. Det tar sin lilla tid men snart är jag helt fri. Fri att göra vad jag vill, så länge inte någon upptäcker mig vill säga.

FRI SOM EN FÅGEL! Nu gäller det bara att ta sig ut. Sakta tassar jag fram på mina små och barfota fötter, ända fram till dörren med det runda fönstret på som man kan öppna åt båda hållen. Konstig dörr... Sakta sakta puttar jag dörren från mig för att kunna försiktigt sticka ut huvudet för att kolla ifall någon som jobbar här håller till i närheten.

Kollar höger och kollar vänster gör jag innan jag vågar sätta första foten ut mot friheten. Sjukhus är det värsta jag vet, jag känner mig så inlåst här. Det var ju värst idag när jag hade massor av kablar som satt fast på hela mig. Därför är det frihet att få komma härifrån.

Långt bort i korridoren till höger skymtar jag en Exit-skylt. Dit tar jag sikte. Väggarna runt omkring mig är målade i en hemsk ljusgul färg och golvet är smutsigt grått. USCH så fult! Jag ökar takten lite då jag skymtar långt bort, nästan längst bort i korridoren, någon med en vit rock. Bäst att inte bli upptäckt. Eller?

Plötsligt börjar det skrapa ljudligt i högtalarna och en hes röst harklar sig.

"Patient saknas i rum 291! Patient saknas i rum 291! Alla till sina enheter direkt! "

Jag hör långt bort hur folk börjar springa, det är nog någon speciell som saknas eftersom de måste skynda sig att leta rätt på personen.

Men vänta lite. 291... Det var ju mitt rum!!!

↜ *↝

Nämen kolla, ett nytt kapitel, REDAN! :D Yay me, fick inspiration en kväll så satte mig och skrev ett helt kapitel. Kan det ens vara möjligt om man heter Julia? Njjaaaa, själv trodde jag aldrig att det skulle hända iallafall. Men era fina kommentarer gör mig så glad och får mig motiverad att fortsätta. So this one is for u <3

Jag måste bara få säga en sak, asså min katt... Stig.. Han snarkar... Är det normalt? Har då aldrig hört en katt som snarkar. Men när han inte sover så hindrar han mig från att göra allt jag vill göra eftersom att han bara vill gosa så jag lovar att han säkert är en anledning till varför jag varit så dålig på att uppdatera med nya kapitel. Men vill ni följa med mig lite mer och kanske prata lite med mig, får ni gärna följa mig på twitter :D juliiiathebest är mitt namn så det är bara att gå in och slänga iväg en follow!

Ha det bäst tills nästa gång!

xox