Självmordsförsöket

Kapitel 1

Morgonsolen lyser starkt och bländar mig medan jag kollar ut över det spegelblanka vattnet. Det känns som tjugotre grader när man doppar tårna.

Jag känner en kall vind som sveper genom mitt hår och det går en kall kår genom kroppen. Jag känner hur vattnet börjar skvittra och jag blir dygnsur, det känns inte bra att livet ska sluta när det regnar så här mycket. Ska jag göra det? Jag ser ett moln komma in över sjön och det slår ner en blixt. Ja det är väl inget och vänta på. Fast å andra sidan så kan jag ju vänta tills det har slutat att åska och blixtra. Hur ska jag göra?

Varför är mitt liv så här? Vad gjorde jag för fel? Är allt mitt fel? Tänker jag med tårarna rinnande efter kinderna. Jag höjer kniven och tar modet att sticka in kniven i bröstkorgen. Precis när knivspetsen nuddar min bleka hud, känner jag en stark hand som tar tag i min handled och rycker bort kniven. En mjuk, varm och lugnande kram omfamnar mig som gör mig alldeles varm inombords. Jag vänder mig hastigt om och får syn på en kille i min ålder. Den killen som precis kommit stryker mig på ryggen och säger samtidigt ”Sch, det är ingen fara.”

Mina ögon vattnas och jag kollar upp på den mystiske killen med det perfekta ansiktet där två havsblåa ögon tittar in i mina och för den sekunden kändes det som att jag har sett honom förut. En känsla av trygghet nådde mig.

Killen tar av sig sin jacka och lägger den över mina blöta axlar. Han tar upp mig i hans famn och bär bort mig till något som skulle kunna vara hans bil.

Han sätter ner mig försiktigt i passagerarsätet, stänger dörren efter sig och går runt till förarsidan. Han startar bilen men kör inte iväg.

Kroppen är matt, mitt huvud är matt, ingenting fungerar som det ska. Hade detta hänt mig i normalt tillstånd hade jag inte suttit kvar i bilen vid det här laget. Mina ben hade sprungit även om hjärnan försökt få de att sluta på grund av ansträngning. Min rädsla för att bli våldtagen är större än något annat.

Jag vågar inte kolla på honom så jag vänder bort ansiktet och kollar ut genom fönstret men känner hans blickar bränna i nacken.

Efter ett tag i bilen avbryter killen tystnaden.

”Vad heter du?”

”Isabelle, svarade jag med en darrig röst.”

”Fint namn, jag heter Jacob.”

Det blir tyst igen och det är kalt i bilen.

”Fryser du?”

”Lite kanske.”

Han sträcker fram armen och höjer värmen. Det blir lite varmare i bilen efter tag.

”Finns det något jag kan göra?” undrar han. ”Ska jag skjutsa hem dig?”

”Hem är det sista stället jag vill se just nu.”

”Du kan få följa med hem till mig ifall det skulle kännas bättre, vill inte bara lämna dig”

Bilen börjar rulla och inte långt efter är vi framme vid Jacobs hus. Jag ser hur han kliver ut ur bilen och springer runt för att öppna dörren åt mig. Ut ur bilen kliver jag och han sätter sin hand på nedre delen av min rygg för att visa vägen. Sakta börjar vi gå mot det stora vita, lyxhuset som han knappast kan rå om själv.

När vi kommer fram till den stora dörren så börjar han att leta i sin ficka efter nyckeln. Efter ett litet tag finner han den och låser upp. Vi går in och han säger att jag ska vänta och han springer upp.

Medan han är på övervåningen sveper min blick genom den stora ljusa hallen. Väggarna är klädda i en ljus tapet med ett svagt blommigt mönster. Golvet är av blanka stenplattor som glänser i en grå ton i solljuset. På väggarna hänger det tavlor som ser ut att kosta en förmögenhet, riktiga samlarobjekt.